Den i Spanien bosatte amerikanske kompositören och saxofonisten Wade Matthews släppte soloskivan Aspirations & Inspirations på Creative Sources 2004, en skiva som jag fortfarande håller för ett av de starkaste bidragen i bolagets vid det här laget väldiga katalog. På den skivan utforskade Matthews altflöjtens och basklarinettens mer eller mindre okända krafter, men huvudsakligen är han faktiskt mer verksam inom den elektroakustiska musiken.
Att Matthews är utbildad vid Columbia-Princeton Electronic Music Center, med en doktorsgrad inom ämnet elektronisk improvisation, är inte särskilt förvånande när man ser till instrumentationen på nya skivan Arethusa. Tillsammans med fransmannen Stéphane Rives på sopransaxofon ägnar sig Matthews åt en minst sagt säregen ljudbank som han skapat genom ”software synthesis and manipulated field recordings”.
På Arethusa hämtar Matthews och Rives inspiration i den grekiska myten om vattennymfen som förföljdes av den kärlekstörstande flodguden Alpheios och slutligen förvandlades till en källa av gudinnan Artemis. Alpheios lät då simma ner i Arethusa och blanda upp sitt vatten med hennes. Med de erotiska och vätskeblandande intrigerna inom parentes, finner de i denna myt ett slags sammanfattning av det spel mellan identitet, metamorfos och perception som uppstår i det improviserade samanhanget och i ljudens transformationer. I sin flykt genomgår Arethusa flera förvandlingar till olika former av vatten, till moln och underjordiska källor. Det handlar om både täta och flyktiga former av en och samma materialitet, om förändring och oföränderlighet, om att överge och återfinna.
Lyfter man över detta mytologiska stoff till Matthews och Rives musik inser man att förändring är igenkännandet av det som redan har ägt rum. Förutom dova sporadiska metallklanger befinner sig de elektroniska ljuden, i samklang med sopranen, uteslutande i de mycket höga registren.
Det är svårt att avgöra hur många hertz de når upp till, men klart är att jag blir varse om örats begränsning. Lyssnandet liksom tonar ut och in i någonting som redan är där och upplevs som små mikroskopiska händelser. Det är fascinerande men mer som en lyssnarövning i tonal teori än just ett musikaliskt verk. Associationen ligger närmare lasarettets hörselkontroll än den grekiska mytologin så att säga. Visst är det genomtänkt och väl utfört, fast det saknar ändå det där som gör att jag på allvar blir intresserad av ett allvarligt ämne.
Nygammalt 2015
