Det omfamnande paret på omslaget antyder att det här är musik som passar bra för intimare stunder i sängkammaren. Jag har ingenting att säga om vederhäftigheten i just detta men kan lugnt konstatera att musiken på skivan varken känns erotisk eller passionerad, snarare ganska sval och könlöst mekanisk. Washed Out (dvs Ernest Greene) gör nämligen sin halvelektroniska bliss-pop så innehållslös och genomskinlig att man lätt skulle kunna bli irriterad. Men själv känner jag ingen irritation. I mitt tycke är det här en skiva med många styrkor, eller åtminstone fördelar.
Låtarna är snälla, skira och mjukt dansanta. Alla vassa kanter och skarpa konturer är bortslipade. Jag skulle vilja beskriva det som det allra minsta motståndets estetik. Men vad återstår då? Vad är det som gör att jag inte blir uttråkad? Svaren på dessa frågor finns kanske i min personliga upplevelse av musiklyssnandet, i tankarna som skapas i mitt huvud när jag lyssnar. Jag blir imponerad av hur lätt musiken lyckas fånga in en suddig och tyngdlös del av vardagen. Ett ställe där ingenting tar plats och allting egentligen bara tangeras. Det låter kanske abstrakt men här ligger i mitt tycke det kvalitativa. Jag dras in i denna suggestiva skuggvärld och stannar gärna kvar där.
Den senaste tiden har det dykt upp rätt många artister, kanske främst amerikanska, som gör liknande popmusik, någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet. Within And Without är varken ett särskilt originellt eller utmanande album i det sammanhanget, men ack så lockande likafullt. Inledande "Eyes Be Closed" krattar manegen. Tidstypiska reverb- och ekoeffekter på sång och instrument bidrar till en tilltalande overklighetskänsla. Det känns om om jag svävar fritt mitt i ett strilande vattenfall, eller vänta, jag hoppar i slow motion genom en ljummen vattenspridare och landar faktiskt aldrig, eller vänta, jag sover och drömmer att jag är vaken och somnar om och drömmer att jag vaknar och det tar aldrig slut.
Nygammalt 2015
