Wilcos första album A.M. var en logisk fortsättning på countryrocksoundet som Jeff Tweedy började att utforska i Uncle Tupelo. Men att ambitionerna var långt större märktes redan på dubbeln Being There (1996) där mängder av olika uttryck fogades samman utan att Wilco någonsin försökte lämna sina ärkeamerikanska rötter. Och det menar jag inte i negativ mening, få rockband har på ett lika kreativt sätt närmat sig det som Gram Parsons kallade Cosmic American Music.
Jag har varit ett stort Wilcofan alltsedan Being There och när jag ger mig i kast med The Whole Love – gruppens åttonde album om man räknar bort Woody Guthrie-samarbetet med Billy Bragg och en liveskiva – tänker jag flera gånger att det är ett band som aldrig har gjort någonting dåligt. Å andra sidan var jag något kluven inför Yankee Hotel Foxtrot, skivan som orsakade ett uppmärksammat bråk med skivbolaget. Här bryter Wilco ny mark, bland annat med hjälp av Jim O´Rourke, men idéen om skivan var mer intressant än slutresultatet. En bra skiva, absolut, men det var först i och med nästföljande kapitel, A Ghost Is Born, som Wilco skapade den där nästintill perfekta rockskivan där även experimenten kändes fullt utvecklade.
På de två senaste skivorna Sky Blue Sky och Wilco (The Album) har Wilco finslipat sitt sound utan att göra några egentliga försök att ta nya steg in i det okända. Gruppens två mest experimentinriktade medlemmar – Nels Cline och Glenn Kotche – gör sitt jobb, tar ut svängarna ibland, men kryper snällt in i Wilcokostymen där det är Jeff Tweedys låtskrivarådra som har huvudrollen. Och som låtskrivare har Jeff Tweedy många talanger, han rör sig fritt mellan country, pop och rock.
Så även på The Whole Love som flirtar med såväl powerpop, classic rock och countryballader utan att det låter som någonting annat än just Wilco. Lättsamt, smakfullt, enkelt , detaljrikt och – ibland – utmanande som på inledande "Art of Almost" som lätt är skivans starkaste låt. Olika lager tvinnas samman, synthljud simmar omkring, en medryckande trumrytm av Kotche upprepas och utvidgas, stråkar gör oväntad entré, melodiskt och trasigt på en och samma gång, och under de sista två och halv minuterna briljerar Nels Cline i ett hejdundrande gitarssolo som tampas med stenhårt krautkomp. Lysande!
Något trumpet att det stannar där. För resten av skivan är en motorväg utan särskilt många avstickare. Nels Cline exploderar i korta attacker, kryddar moset, strössel som stärker smaken. Å andra sidan är det svårt att vara tvär när flera av låtarna är mjukvassa och solvarma som singeln "I Might", "Dawned On Me", "Whole Love" och inte minst "Sunloathe" där Jeff Tweedy och hela bandet hamnar ganska nära John Lennon något år in på 1970-talet.
De lugnare låtarna sätter sig inte på samma sätt förutom den avslutande "One Sunday Morning (Song for Jane Smiley´s Boyfriend)" som för att vara Wilco har en ovanligt lång berättande text som tycks handla om religiösa konflikter mellan en far och en son där pappan nyligen har gått bort. Jane Smiley är en amerikansk författare och tydligen har Jeff Tweedy baserat texten på ett möte med hennes pojkvän. En ny sorts Wilco-låt, eftertänksam, lite som något med Lambchop, där den tassande melodin är i perfekt samklang med texten.
Nygammalt 2015
