William Basinski började sin musikaliska karriär som klassiskt skolad klarinettist och saxofonstuderande på North Texas State University. Sent sjuttiotal började han spela in små kassetter med minimalistiska ljud, oftast dominerade av pianon med inspiration från bland andra Steve Reich och Brian Eno.
Dessa kassetter har sedan fungerat som byggstenar i Basinskis senare arbeten (t.ex. Disintegration Loops-serien) och målas av honom själv upp som mytiska och nästan magiska. För mig har emellertid Basinski och hans kassetter mest fungerat som ett fint ansikte till att det även finns mer konstnärligt hopp för dagens cut ’n’ paste-kultur.
Men även om hans kassetter inte har något mytiskt över sig så finns det något i Basinskis musik som är på gränsen till magiskt. På något vis lyckas han alltid med modern teknik att bygga upp hänförande ljudlandskap som gör de där gamla pianoslingorna så stora att det emellanåt nästan känns lite skräckinjagande.
Och Basinskis senaste verk "The Garden of Brokenness" är inget undantag, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som blir skrämmande men det känns som att det har med det rymdfyllda lugnet att göra. Ett lugn som sedan har den gamla anden av ett hundraårigt piano hängande över sig. Att lyssna på William Basinski musik blir nästan som att gå igenom ett hem tillhörande en nyligen avliden där möblerna täckts över med vita lakan men fortfarande står kvar. Det präglas av ett fridfullt och vackert lugn men gör oss ändå påminda om den obehagliga känslan av något förlegat, eller något dött.
Att ta sig igenom Basinskis kassettserier är dock krävande, helst skall man dessutom läsa om de olika projekten på hans hemsida för att få ut full effekt av dem. Men gör man detta, och hänger sig helt och hållet till William Basinskis musik då upptäcker man ganska snart att det finns få saker som är så fascinerande, så vackra och så obehagliga som de i ”The Garden of Brokenness”.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
