När Thurston Moore och Kim Gordon annonserade att de skulle skiljas i oktober förra året gick det ett sus genom hela indievärlden. På Pitchfork skrev Amy Phillips att hon inte längre trodde på äkta kärlek och det var många ledsna miner på både Twitter och Facebook. De som deppade mest borde kolla in We Will Always Be av paret Windy Weber och Carl Hultgren. Inte för att det låter som Sonic Youth, men för att det är ett bevis på hur enormt vacker och intim musik ett älskande par kan göra. Att det dessutom är ett indiepar borde väl göra Pitchforkfolket någorlunda glada igen?
Windy and Carl har släppt skivor på olika bolag under mer än 20 års tid. De har varit ett par lika länge. Egentligen vet jag inte hur stor roll detta faktum brukar spela. Men den här gången gör det det. Bakgrundshistorien är att Carl spelade in ett antal låtar som en Alla hjärtans dag-present till Windy. Hon var den enda som skulle få höra musiken, men det lät för bra – så hon spelade låtarna för vänner och bekanta när Carl inte vara hemma. De var alla eniga: det borde ges ut. Det var för bra för att bara finnas för Windy. Efter att ha blivit sur över att hon bröt sitt löfte om att inte spela för någon bad Carl ändå Windy om att de skulle göra om låtarna tillsammans. Det gjorde de – och resultatet är We Will Always Be.
Man kan se det som en modig kärleksförklaring i en värld där de största indieikonparen samtidigt går skilda världar. Eller så kan man njuta av Windy and Carls täta ljudväv som uppstått i kärleken mellan de båda.
Jag väljer det senare alternativet. We Will Always Be är en fascinerande stillsam skiva som samtidigt är nyansrik att hålla intresset uppe från första till sista låt (och då är ändå avslutande ”Fainting in the Presence of the Lord” dryga 18 minuter). Gitarrer och synthar harmonierar skarvlöst och när Windy då och då sjunger i bakgrunden är det som om det sker små eruptioner under den mjuka ytan. Det här är ett album som alla borde få i Alla Hjärtans Dag-present.
Nygammalt 2015
