Wolf Eyes och Sonic Youth tog verkligen varandra i kragen på Accelerator 2005. Glada minnen av Nate Youngs respektingivande soundscape med en skev metallvajer. Eller när ett stycke maximal råstyrka resulterade i en helt otippad viktlöshet. Musiken lyfte som ett jetplan. Sonic Youth verkade klart påverkade av bandet och gjorde också något stort den kvällen. Inför återbesöket 2006 hade jag en gynnad förväntan och försökte under konserten se stora poänger i små nyanser. Men det räckte inte. Den låga volymen och det grabbiga bjäbbandet resulterade i en ganska avtrubbad erfarenhet. (Att John Olson liknade Mauro Scocco var i och för sig kul.)
Därför hoppas jag nu på en värdig uppföljare till "Burned Mind". Den skivan var ett under av urladdnigar, där mikroskop och släggor byggde världar som var lika avskräckande som lockande. ”Human Animal” är en lugnare och något jämnare tillställning. Men samtidigt allvarligare. Innehållet är mer konceptuellt än tidigare och verkar ta avstamp i gruppens egen benämning "Post Civilisation Music".
Vi som träder in låter hoppet fara. Det här är nämligen helvetet i en värld där våra släktingar har blivit djur och elementen innanför och utanför har rubbats ur spel.
Att kalla plattan politisk är nog att ta i även om man kan se den som ett deppigt inlägg i miljödebatten. Och det här är verkligen något av det mörkaste men samtidigt mäktigaste de gjort. Efter att man kippat efter andan i den klaustrofobiska "Rationed Rot", känns den påföljande titellåten som en befrielse även om den lyfter mig i håret. Samtidigt är "Leper War" oväntat soft. Den skulle lätt kunnat vara med på Pink Floyds "Meddle".
Det slutar med en cover på No Fucker's "Noise Not Music", som trots att det är ett extraspår, ringar in allt på ett elegant sätt. Det är ett rasande stycke sammanväxta utropstecken som verkar summera sakernas tillstånd! En sorglig historia, men när musiken tystnat har Wolf Eyes bevisat att man samtidigt kan bli upplyft genom att konfrontera liv med död.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
