Skivbolagsbossen John Twell har en sällsynt fingertoppskänsla för vacker elektronisk musik. Han har gett ut skivor med Goldmund, Julien Neto, Grouper, Midaircondo, Svarte Greiner – artister med det gemensamt att de inte är rädda för skönhet, om än i form av mörka, svala, knastriga, amorfa ljudskapelser som ibland nästan verkar be om ursäkt för sin existens.
Förra året kom Twells första skiva på Type, den abstrakta och rätt deppiga ”The Dead Sea”. Nu, några månader senare, återutges hans fyra år gamla debutskiva ”For Frosty Mornings and Summer Nights” (ursprungligen på Neo Ouija). Det är en helt annan sida av Xela: inte paranoid lågtryckselectronica utan varm, solig, lättsam och melodisk IDM med beats och dubbig bas att nicka instämmande till. Det är inte svårt att höra släktskapet med Aphex Twin och Boards of Canada, ändå finns här en egen känslighet som får det gamla knastret att faktiskt kännas angeläget igen. Som att komma hem – om man är lagd åt det hållet.
Öppningsspåret ”Afraid of Monsters” anger tonen: digitalt, välprogrammerat, oceaniska pads, lätt studsande melodier, spröda klicks så perfekta att det nästan känns överspänt. Det är inte ”nu-musik” längre, den tiden är förbi. Däremot har Xelas electronica chans på en i djupare mening tidlös storstadskvalitet vid sidan av milstolpar från bolagen 12k och Mille Plateaux. Det är musik som uttrycker stora, sofistikerade känslor, om än med drag av nostalgi.
Några låtar har utmejslade beats, men mest imponerar Xela med nedpitchat tempo och ljudbilden blödande av brus. ”Bobble Hats In Summer” är som en korsning av spruckna rytmer likt Oval (tänk ”94 Diskont”), William Basinskis djuphavsloopar, och mot slutet ett fridfullt, slickat Lars Roos-piano. Helt utan analog input är inte skivan, på ”Last Breath” slinker en elgitarr in mellan fraser av samplad trumpet.
Ytterst välproducerat och känslorikt. Sublimt.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
