Det är något speciellt med kombinationen nutida konstmusik och satelliter. Senast kunde jag höra den på Sound of Stockholm 2011, då George Kentros framförde stycket "Lost Signals and Drifting Satellites" (2003) där violinen korresponderade med ett av dessa avlägsna teknologiska signalsystem. Jag gillade både stycket och idén. Men den grekiske tonsättaren Yannis Kyriakides Airfields är än mer sofistikerad, och stundtals svindlande vackert. Verket, som här framförs av ensemblen MusikFabrik, under ledning av Johannes Kalitzke tillsammans med Kyriakides själv på elektronik, bygger på tolv satellitfotografier av olika semi-urbana landskap.
Precis som när man kikar ned från ett flygplan och verkligen ser skillnaden mellan ”vild” natur och kulturlandskapets tydligt strukturerade åkrar och vägnät så ser Kyriakides ett partitur i dessa satellitbilder. Greppet är innovativt och han gör något mycket lyckat av det. Till stor del beror detta på att Kyriakides musik inte är särskilt abstrakt eller analytisk; han faller inte för den lättköpta idén: ’teknologi versus teknologi’. Musiken är rakt igenom attraktiv och stundtals vilar den på gränsen till filmmusik, och detta på rätt sätt eftersom tanken initialt bygger på rumsliga idéer.
Airfields är hur som helst allt annat än en återkoppling till klassiskt landskapsmåleri. Han låter satellitbilden bilda en topologisk plattform där landskapsbilden visserligen översätts i ett musikaliskt landskap, men han låter också instrumenten cirkulera i en bana runt den ”plats” som stycket bildar. Det är metaforisk beskrivning naturligtvis, men det är mer än så. Han översätter satellitens rörelse till en rörelse inom ensemblen. Det är snyggt, och mer än så.
Nygammalt 2015
