En sak står klar för mig efter att ha umgåtts en tid med den här skivan: Yo La Tengo är tillbaka i gammal god form och det verkar som de har hittat inspiration och musikalisk glädje igen. Här ryms både allvar och lekfullhet, larm och atmosfäriska stämningar - samt som vanligt en och annan trevlig poplåt. Denna deras tionde fullängdare är en hyllning till rockhistorien och som sådan otroligt varierad, men utan att bli det minsta spretig. Kanske är det trioformatet som är räddningen: tre individer som alla sjunger och spelar olika instrument är en stor styrka, särskilt när de känner varandra så bra om de gör. Det omisskännliga Yo La Tengo-soundet har i alla fall inte gått förlorat.
Hela paletten av karakteristiska Yo La Tengo-låtar finns representerade här. Vi har till exempel de långa, monotona gitarrutflykterna, här i form av inledningsspåret ”Pass The Hatchet, I Think I´m Goodkind” och avslutande ”The Story Of Yo La Tengo”, båda längre än tio minuter och lika skoningslöst tuffa som de bästa av Sonic Youths låtar. Gruppens villkorslösa kärlek till Velvet Underground lyser också igenom på flera ställen. I den fina balladen ”I Feel Like Going Home” sjunger Georgia Hubley lite som Nico. “Black Flowers”, med all säkerhet basisten James McNews låt, påminner inte så lite om något från John Cales album “Paris 1919”. Något spår klingar The Byrds-aktigt, ett annat hanterar distad orgel som Suicide.
Visst, detta är de vanliga vinkarna åt de kanoniserade rockikonerna. Men samtidigt är detta inte bara en i raden av Yo La Tengo-skivor. Jag hör flera nya inslag, ”I Should Have Known Better”, ”Watch Out For Me Ronnie” och ”Point And Shoot” visar en tidigare dold kärlek till gammal garagerock, à la ”Nuggets”. Som motvikt är ”Beanbag Chair” och ”The Weakest Part” lätta och melodiska som vore de framförda av Belle & Sebastian. Även om Yo La Tengos värld är medvetet full av lättspårade referenser och uppenbara influenser så blir det sällan något stort bekymmer. Tvärtom. Gruppens generösa inställning och prestigelösa hållning vinner helt enkelt med hästlängder över allt vad rocksnobberi heter. Titeln? Ja, det enda jag hört är att det är ett parafraserat citat av vad en amerikansk basketspelare sagt under en hetsig NBA-match.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
