Ghost Dance är det tredje albumet från denna intressanta kvintett från grannlandet Norge. Med tre saxofonister, varav två även på klarinett, bas och trummor lyckas de binda samman en utvecklad melodisk känsla med frustande frijazz på ett exemplariskt sätt. Att basisten Per Zanussi kan skriva bra låtar har han visat förr, och han visar det igen. Åtta av skivans nio låtar är skrivna av Zanussi, den nionde står hela gruppen för. Jämfört med tidigare är Rolf-Erik Nystrøm (altsax) och Eirik Hegdal (barytonsax och klarinett) kvar i gruppen medan Jørgen Mathisen ersätter Kjetil Møster (som han också gjort i The Core) och Gard Nilssen ersätter Per Oddvar Johansen.
Det är inte utan att man tänker på Ken Vandermark när man hör Zanussi Five. Den drivna rytmiken, det fenomenala groovet, de täta arrangemangen med regelrätta riff, de heta saxofonerna hos Zanussi Five finns även i flera av Ken Vandermarks projekt. Vandermark är möjligen en förebild (ingenting jag egentligen vet) men Per Zanussi är ingen kopiator. Det handlar mer om att använda liknande arbetssätt. Att återföra rytmik och melodik till frijazzen.
Titeln ”Ghost Dance” är ingen överdrift, musiken dansar verkligen. Det är svett, inlevelse, rörelse. Det är rolig musik, man blir glad och lycklig. ”Body and Zheul” och ”Id Machine” studsar fram i högt tempo medan mystiken sänker sig i den lugna ”Arabesque” och i titellåten ”Ghost Dance”. Den rätt korta ”Aeriform” är speciell i sammanhanget, långa toner ger en ambient känsla av tidig morgon. Ett vågat och lyckat mellanspel.
Nygammalt 2015
