Den här musiken är som en solstorm. Zbigniew Karkowski har arbetat tillsammans med en rad musiker, vars instrument bearbetats till beståndsdelar av en elektronisk ström av klanger. Bland medspelarna märks Dror Feiler, Ivo Nilsson, Jean-Louis Huhta, Sebastian Öberg, Jonny Axelsson. På en DVD har den japanske videokonstnären – Karkwoski är ju numera bosatt i Tokyo – Atsuko Nojiri förenat bild och ljud. Det är både tätt och glest; ett spel mot tomma ytor med rytmiska rörelser; linjer laddade med färg och ljudens dynamik.
Trots det abstrakt knappa bildspråket blir musiken här mer konkret, påtaglig, än på CD:n. Det är närmast en koreografisk njutning att följa klangernas uppbrytning i färgrika bildelement.
Själva musiken i sig sönderfaller i två mäktiga block. Lyssnaren sugs in i ett rum av så stark energi, att allt annat försvinner mot ett osiktbart centrum. Det är bara att följa med. Snart urskiljer jag i den starka rörelsen de mest skilda ljudlager av olika karaktär; ljud som spjärnar emot, kommer och går, ger ett slags pulserande rytm. Karkowski arbetar med rädslan för tomrummet, eller kanske snarare, en medveten omdefiniering av varje förutbestämd uppfattning vi kan ha av ett klingande rum. Och då jag börjat vänja mig vid den tunnelliknande svindel styckets flöde först framkallar, kan han släcka en rad ljud för att förändra hörbilden. Jag sitter inte säker i denna musik.
Med nyskärpta öron upptäcker jag olika rörelser och hastigheter i klangskikten, som om de skavde mot varandra i en laddad, olycksbådande spänning. Enstaka omvandlade instrumentstämmor framträder; korta, upphackade rytmer från slagverket, långa klagande linjer från någon blåsare, några figurer som nästan känns akustiska. Och musiken blir än påtagligare; så som en dröm är påtaglig, eftersom den saknar tidsmoment. Då den stillar sig löses den upp i en oförklarlig självklarhet, som lämnar mig omtumlad utan förmåga att redogöra för det jag varit med om. Allt fast förgås och dunstar bort i mångfärgade, skimrande tussar. Mångfärgat! Det är viktigt. För till sist har Nojiri hämtat färgerna i linjerna och den etsande vitheten på DVD:n från Karkowskis egen flödande kolorism. Det är nämligen denna som skapar den starka rumsligheten.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
