Soundofmusic - Thurston Moore

Yoko Ono_Thurston Moore_Kim Gordon_Early in the morning

Thomas — Fri, 07 Sep 2012 11:32:13 +0000

Thomas Millroth

Yoko Ono, Thurston Moore, Kim Gordon tillsammans på ena sidan av en tiotumsvinyl i en skärande improvisation, där Onos röst klagar lågmält över Gordons och Moores dissonanta, malande gitarrspel. Sällan var de bättre, någon av dem.

En sida på 10-tums vinylskiva. Baksidan är en graverad bild av Yoko Ono; en virvel, kanske en malström, ett öga anas, det är mörkt, svart. Musiken är också mycket återhållen. Thurston Moore och Kim Gordon skapar en matta av malande gitarrljud. Det skär, gungar och molar, i en litet baktung rytm. Över dessa mörka strömmar sträcker sig Onos röst som för att nå upp till ytan, då man hamnat för länge under vatten. Ono upprepar ”no, no, no” och sjunger ordlöst, ljust, så där skarpt svävande med små kast, som vi hört henne förut.

Länkar (OBS! Glöm inte http://):

Chimera Music

läs mer

Thurston Moore Trees Outside The Academy

Magnus — Fri, 15 Jan 2010 10:29:23 +0000

Thomas Millroth

Efter tolv år det dags igen för ett soloalbum med Sonic Youths Thurston Moore. Skivan är ett fynd att jämställa med plötsliga insikter man kan fåav en oväntad textbit, en överraskande ljudbild – eller en lyckligt funnen melodislinga.

Thurston Moore of Sonic Youth. Förstås. Där finns en uppsjö av inspelningar. Men inte sedan 1995 har han presenterat ett soloalbum. Då var det “Psychic Hearts”. Det nya albumet är tolv låtar långt. Just låtar. För det handlar om sånger. Jag är annars ganska förtjust i den där röjiga avantgardistiska sidan. Och då menar jag just avantgardistisk. Moore är egentligen en gestalt av romantisk lyskraft. Någon postmodern ironi finns inte hos honom. Han må blanda stilar, han kan sticka in kontakten i vilka historiska urtag som helst. Men han gör det av beundran.

läs mer

Two Bands/Original Silence/Mats Gustafsson & Yoshimi

Magnus — Sun, 10 Jan 2010 14:25:40 +0000

Thomas Millroth

Med tre nya skivor lyckas saxofonisten Mats Gustafsson koppla bort medvetandet om stilar och sätt att framföra musik, för att koncentrera sig påuttryck som om stilarna, sätten, -ismerna, attityderna inte ens fanns. Det är inte expressionism, för den tar spjärn mot klassicism. Det är inte förnekelse. Det är helt enkelt en egen dagordning.

Det handlar om saxofonisten Mats Gustafsson. Jag känner honom och har följt hans musik från början. Dessa tre nya album har en helt annan profil än hans tidigaste skivor, t ex ”Nothing To Read”. Ändå finns en gemensam nämnare i själva energin, som ju är ett nyckelbegrepp inom bland annat fri impro, en motsvarighet till melodiska och ackordiska variationer inom jazzen. Gustafsson lyssnar mer på energier än på genrer. Han har insett att fortsättningen på den beundrade Albert Ayler inte är att söka inom utvecklingen i jazzen, mer i garagerock och band som The Stooges.

Länkar (OBS! Glöm inte http://):

http://www.smalltownsupersound.com/

läs mer

Thurston Moore: Sensitive Lethal (No Fun)

Magnus — Wed, 07 Oct 2009 19:16:37 +0000

Thomas Millroth

Sonic Youths Thurston Moore hyllar i en tresatsig dånande skiva noisemusikerna och även gitarrhjältarna; det blir en nästan skräckromantisk resa genom ett sargat ljudlandskap. En hyllning till gitarrens yttersta möjligheter att skapa ljud och oljud.

Thurston Moore från Sonic Youth har gjort sig känd för sitt kärleksfulla brutala förhållande till gitarren. Malande riff, rundgångar, dånande distortion. Allt packas samman till en obeveklig massa. Men Moore är inte så enkel att tas med egentligen. Hos honom finns en stark överlämnad historia från den amerikanske outsiderns värld. Sida vid sida i hans hall of fame står säkert Harry Bertoia och Allen Ginsberg. Det är de udda kråksprången, som fört den speciella amerikanska kulturen framåt.

läs mer