2010: Jens Holmberg

2010 har varit ett år av tillbakalyssnade och lodande av musikaliska djup. Bloggar har fungerat som skattkartor och skivbolagen har sedan samlat upp en del på skiva. Mina öron har varit på avlägsna kontinenter och bortglömda platser, där ny musik sopats fram från skrymslen och mörka vrår. Allt från Zamrock, Oud, Bombay-techno, Guitar El Chark till Afrobeat, lertrummor och främmande rytmer har hamnat i dammsugaren. Stort tack till alla eldsjälar och skivbolag som gjort bortträngd musik tillgänglig igen - Honest Jon´s, Soundway, Sublime Frequencies, Now again, Analog Africa med flera. Här har jag hittat fantastisk outernational music!

Den nya kosmiska vågen har präglat senare delen av året med nya skivor från Emeralds och banden däromkring; Outer Space, Mist, Mark McGuire och Colored Mushroom and the Medicine Rock samt Oneothrix Point Never och Radio People. Minnet från det tyska 70-talet processas väl av framför allt de amerikanska vännerna. Utgåvorna kommer i strida strömmar, än så länge räcker kreativiteten till.

Bland årets andra höjdpunkter återfinns också album från bland annat Julian Lynch, Ariel Pink Haunted Graffiti och Games. Alla med ett tydligt inslag av slickt 80-tal. Hemma steg Bear Quartet fram ur kylan med ännu ett lysande album. Ett band som just nu peakar igen. 2010 kommer jag också att komma ihåg för Sam Amidons fortsatta hoppkopplande av appalachisk utmark med Chicagos innerstad, vilket går att höra på lysande I See the Sign. Och Best Coast enkla och slamriga beach-pop. Bland de mer djuplyssnade ögonblicken har Timeless Pulse Trio och Expo´70 stått ut. Musikaliska djuphavsresor att förlora sig i.

I övrigt har det inte varit så mycket nytt skrammel, däremot har jag hängivit mig åt metal. Tyckte länge det var statiskt och fyrkantigt i hårdrockslägret men med ny musik från band som Conan, Horseback, Aun, Ufomammut, The Body, Electric Wizard och veteranerna Melvins har jag fått kickar som jag inte känt på länge. Och årets cross-over måste vara Shinings Blackjazz-platta som fullkomligt krossar med sin laddning av black metal och jazz. Komplett vansinne som rensar huvudet lika bra som japansk noise.

I kamratskapet initierade vi temakvällar. En kväll, ett årtal och 74-minuter musik med det bästa som frambringades just det året. En perfekt katalysator för att upptäcka ny musik man missat eller vill återupptäcka. Fastnade efter en kväll i 70-talet. Letade med nya ögon bland tyska Philips-släpp, engelska proto-rockare och franska fritänkare. So it goes - blir helt klar en fortsättning 2011.

Årets sorg, förutom den politiska misären, var bortgången av Jack Rose och Torbjörn Abelli. Den amerikanska primitiv-gitarristen Jack Rose hade mycket kvar att ge, likaså Torbjörn Albelli, som båda lämnandes oss för tidigt. Vila i frid!

Livefronten gav också många upplevelser, framför allt på hemmaplan. GAS-festivalen var en självklar höjdare här i Göteborg med mastodontframträdandet ”Meeting” i Feskekôrka, William Basinski i Hagabadet, Sven-Åke Johanssons pappskiva och Axel Dörners trumpet på Nefertiti och Master Musicians of Bukkake på Truckstop. Omar Souleymans ravefest vid Röda Sten, Mount Eeries Twin Peaks-rock på Kulturhamnen, LCD Soundsystems och Konono N°1 dansfester på Way Out West var andra höjdpunkter. En annan liten nyhet som gillades var Kolonis finölsatsning. Kanske inte drog massor av nya besökare, men en småljumen Yeti till ASS gjorde inte upplevelsen sämre i alla fall. Sen var Freefest på Nef med bland annat Joe McPhee Survival Unit II och Chris Corsano solo en höjdare. Kul att se Joe McPhee i fin form, berättandes historier med sin saxofon. Men 2011 var också missar, kan fortfarande vakna kallsvettig för att jag inte såg Circle, Otomo Yoshihide, Autechre eller Evangelista. Jag har lovat mig själv att det blir mindre missar 2011. Ett nyårslöfte värt namnet.

Jens Holmberg