2010: Sven Rånlund

Året med fåglar och fördelning

Några dagar före doppikopparedagen dricker jag kaffe med punch på poetisk-politisk julshow på Atalante i Göteborg. Curly Lou och Niki Lou (Clara Gustavsson och Niklas Rydén) med band framför nya texter till gamla låtar. 20/30-talsnostalgin är föreställningens terpentin som får blicken att fräta igenom dagens spegelväggar, de där orden, tankarna och idealen som är så torftiga att man får kramp: avregleringarna, utförsäljningarna, den berusande frihetskänslan inför valet av telefonbolag, den hisnande idén om heltidsarbetet som livets stora gåva och som är så självklar att den inte ens väcker följdfrågor om vad vi bör arbeta med, varför, till vems och vilken nytta.

Många svenskar – det sägs de flesta – anser att musik hör till det viktigaste i deras liv. Det är intressant. Borde då inte de som gör musiken – tonsättarna och musikerna – också vara våra pelarhelgon, personer att inte bara lyssna till utan som samhället också värderar? Hyggligt pröjs, som livscoachen, chefen, bussföraren?

Inte heller 2010 går till historien som ett år av ekonomisk utjämning. Gigantisk skillnad lär det inte göra när statens Musikplattform efter utredningar på längden och tvären sjösätts sent i vår. Plattformen har annars varit den dallrande frågan på musikpolitikens bleka läpp. Efter år av musikpolitisk skrivbordsjonglering som involverat varje nationell kulturinstitution och varje ambitiöst nätverk har resultatet blivit ett – mäh.

Ändå – möjligen brister jag här i bitterhet – var 2010 ett år då jag återigen gladdes åt smulorna och ostkanterna som sipprade ned till de musikaliska katakomber där jag till vardags dväljs. Jag hade glädjen att inom RANK (Riksförbundet Arrangörer av Nutida Konstmusik) hjälpa fram flera coola residensprojekt där strålande konstnärer fick prova nya experimentella idéer och samarbeten och rentav misslyckas, eller föralldel lyckas. Till föreningen GEIGER fick vi lite pengar att betala musiker hederliga gage (men inte till att göra festival), till Soundofmusic fick vi en liten slant för att hålla sajten i trim. Jag tänker vara bland de sista att klaga – det är fantastiskt att leva i ett land som fördelar offentliga anslag till samtidens konstnärliga uttryck. Ännu bättre vore det förstås med maktutjämning; några orkestrar och pappersvändarbyråkratier i graven så är vi på spåret.

Min konsert för året var Autechre på Nefertiti; i stort sett den grupp jag längtat längst efter att se (och så spelar de i halvmörker…). En våt eftermiddag att minnas var William Basinski i Hagabadet under GAS-festivalen, hans sönderfallande loopar var balsam för badbyxfolk. Minnesvärt var också japanska Melt Banana på nedkyld dansbana i Kungälvs Folkets Park (tack, Christian!!), The Thing med den suveräne gitarristen Otomo Yoshihide på Nef, den syriska trion med Omar Souleyman vid micken likt en sunk-technons Yasser Arafat, överdängaren Lise-Lotte Norelius imponerande liveelektronik i butohföreställningen Blush på Atalante, DJ Sniffs scratchande vänsterhand på Fylkingen och där också Christine Sehnaoui och Magda Mayas i knivskarp duo häromveckan.

På Norbergfestivalen var jag möjligen en av inte jättemånga som verkligen njöt av Biospheres monumentala reverb, den musiken är som skriven för Mimerlavens resonans. På samma scen fick jag tio fina minutrar med Richard Widerberg under GEIGERs showcase, ett eftermiddagsset med modularsynth och mobiltelefon (utkommer på skiva i vår). Under året har jag fått smak för att spela live. Ett roligt mikrogig var i föreningen Levande Musiks hörlursmonter under Bokmässan, med tre personer åt gången på en meters avstånd.

Om skivförsäljningen mättar alltfärre redan feta råder fortfarande en guldålder för den musik som brukar kallas smal. Det var därför vi under festivalen Sound of Stockholm i november tillkännagav Nutida Sound, priset som Soundofmusic och Nutida Musik står bakom utan annan baktanke än att uppmärksamma den kreativa musiken i Sverige. Ett pris är ett pris, också om det inte kan mätas i pengars värde. Det var inte heller för pengarnas skull vi för fem-sex år sedan startade Soundofmusic, även om det är lätt att tro (ho!). Däremot var drivkraften att starta vårt kära nätmagasin då detsamma som när det gäller priset: kärlek och frustration över den här musikens låga värdering i andra medier. Men vi står på, åtminstone tills vidare.

2010 var också året då jag blev delägare i ett litet paradis vid havet och fick upp öronen för nya sångare, och då menar jag inte bara virtuoser som koltrasten utan också grönfinkar, gulsparvar, gröngölingar, gökar, änder, trastar, svalor, pipare, sångare, skrikor. Musen vi döpte till Musse pep skrämt, räven bligade mest och trampade, i ekskogen såg vi inte alla djuren och känner inte alla namnen på dem vi har kommit hem till. Men det har vi ju, kommit till deras hem. Så om dom accepterar mig, då kan väl jag detsamma med dom. Där, exakt där, börjar och slutar det. Varje dag.