2011: PM Jönsson

Det är natt och jag ligger i en säng på ett hotellrum i Hässleholm, men det känns som jag befinner mig i Smyrna några år in i 1900-talet. Eller på en restaurang på Manhattan något decennium senare, där emigranter/flyktingar från det ottomanska imperiet samlas och lyssnar på musik. Det är sommar, vi har semester, har besökt Wanås skulpturpark, men jag har svårt att släppa trippelsamlingen To What Strange Place: The Music of the Ottoman-American Diaspora, 1916-1929 (Tompkins Square). Jag reser via musiken, geografiskt, men även i tiden, och så har det sett ut i år, inte bara med nya samlingar på stereon, utan även via letandet efter gamla vinylskivor – främst fältinspelningar, från Afrika och Mellanöstern – som har resulterat i åtskilliga musikaliska högtidsstúnder. Och i slutet av året hamnade jag i en ordentlig amerikansk hillbilly- och bluesfas, i svallvågorna av John Fahey-boxen Your Past Comes Back to Haunt You (Dust-to-Digital). Andra färdvägar har fått mig att insupa musik från Mauretanien, Burkina Faso och Indien. Skivbolag som nämnda Tompkins Square och Dust-to-Digital, men även Analog Africa och Mississippi ägnar sig åt kulturgärningar av stora mått. Känns fint att ta det något omoderna ordet i munnen, jag gör det igen. Kulturgärning. Årets box/samling är för mig utan tvekan Opika Pende: Africa at 78rpm, som Jonathan Ward sammanställt, och som släpptes på Dust-to-Digital för någon månad sedan.

Om vi stannar vid nuet så tänker jag som varje år att det har varit ett bra musikår. Det finns bara bra musikår. Leta under stenarna och - plopp – dyker det upp massor av bra låtar, bra skivor, bra konserter. Däremot vetekatten om det är några speciella trender, fenomen, som lockat mig mer än något annat. 80-tals-retro-sound som vänds in och ut möjligtvis, men det började ju redan för några år sedan. De bästa skivorna har varit personliga. Det handlar om en egen röst, ett högst eget sätt att göra musik. Jag tänker självklart på Hans Appelqvist skiva/film Sjunga Slutet Nu. En annan skåning, Andreas Bertilsson, uppmärksammades inte lika mycket, med albumet Själens Ö. Synd. Nina de Heneys solodubbel Three låter som ingenting annat. Och jag tycker att Jenny Hvals Viscera är starkare än årets skivor med både PJ Harvey och Kate Bush även om den norska sångerskan säkert inspirerats mycket av bägge. Få skivor har varit lika rogivande och oroande som A I A: Alien Observer/Dream Loss med Grouper. Och ingen, ingen, på hela klotet spelar gitarr som Bill Orcutt. Och ingen, ingen skiva har blivit lika misstolkad och på felaktiga grunder avskydd som Lulu. Det är ju det bästa Lou Reed gjort på 19 år!!!