2011: Tobias Norström

Jag har levt med William Basinskis Disintegration Loops i snart tio år. Det är ett verk som ständigt återkommit. Som funnits där likt en konstant genom allt bra, allt dåligt.

Det sägs att Basinski färdigställde Disintegration Loops den 11 september 2001. Att han från sin lägenhet i Brooklyn såg två flygplan flyga in i World Trade Center medan de sista magnetbanden löstes upp och loop-serien fullbordades. Det är en lika romantisk som smärtsam bild. Hur tonerna från åldrade band sakta föll isär medan världen gjorde detsamma.

Inbyggt i Disintegration Loops finns dock även en aspekt av pånyttfödelse. Ett immanent faktum om hur musiken genom att förstöras även får evigt liv. När offren från attacken 11 september i år hedrades gjordes det bland annat med en första orkestrering av Basinskis verk. På Metropolitan Museum i New York framförde Wordless Music Orchestra den första delen ur serien under parollen "Remembering September 11". Att jag var där känns i efterhand omvälvande. Inte för att det konstnärligt var en stor händelse utan främst för att det existentiellt var en reformerande upplevelse. Där, i Dendurs tempel (en byggnad tillägnad Isis och Osiris, livets respektive dödens gudar inom den Egyptiska mytologin) väcktes nämligen något till liv. Musik som hade dött, som hade lösts upp, gavs en ny form och bildade en väg in i en tidlöshet. Disintegration Loops återuppväcktes i och med att en samling musiker andades nytt liv i toner och skiftningar. Alla de fragment som föll från William Basinskis magnetband samlades ihop i en strömning av liv. Och musiken reste sig sakta till att gestalta ett unisont sinnestillstånd av såväl sorg som hopp.

Bit för bit antog verket formen av en kropp i rörelse. Atmosfären förtätades successivt av ett omslutande känslotäcke. Människorna i rummet blev en del av allt det. Flera grät. Antony Hegarty satte sig med sitt ansikte i sina händer på museisalens stengolv. Jag lät bara min själ fyllas med liv medan William Basinskis trasiga loopar reste sig på nytt.

Det var en i sig lika andlig som sinnlig upplevelse. På många vis var det en transformation. Ett framförande vars musik stod för något större och med ens blev ett medel för att minnas men även för att börja om på nytt. William Basinski riktade 2001 sin filmkamera mot Manhattans nedre del och fångade under färdigställandet av sina tape loops hur mörkret föll över en förändrad stadsbild. Bilder från den filmen har synts på omslaget till samtliga av verken i Disintegration Loops-serien. Kanske som något slags minnesmärke, eller kanske för att symbolisera seriens destruktiva tematik.

När musiken markerar livets bräcklighet och samtidigt utropar livets och konstens ihärdighet blir den ett med en mänsklig erfarenhet. När tornen föll för tio år sedan innebar det slutet på ett antal människoliv och början på ett flertal hemska konsekvenser. Världen var i grunden förändrad. Och spår av död grenade ut sig. Men ingenting är evigt, inte ens döden. Wordless Music Orchestra tog mig igenom Disintegrations Loops rörelser. De fyllde det som varit dött med liv. Gradvis upphörde tonerna. Till slut bara tystnad, i flera minuter. Sedan applåder. Kvar fanns inget dött, kvar fanns bara liv.