Kärnmusik

Då jag läste musikvetenskap, som på den tiden hette musikhistoria, hade jag en lärare som hette Bengt Ernryd. En trumpetare som jag hade lyssnat på med stigande intresse. Hans sätt att spela skalor, rytmer och litet barnsliga melodier, som kunde signalera fritt fall, var något nytt för mig. Som att gå ner i spagat, där ena benet var Clifford Brown och det andra Don Cherry, trumpetaren som jag kände till från Ornettes grupper och den beundrade New York Contemporary Five.

Det var något nytt som skavde mot mina öron formade av Clifford Brown och Miles Davis; fast jag egentligen tyckte bäst om King Oliver. King Oliver? Jo just det, det där sista var viktigt. För mig skedde steget till fri form, fri jazz, experiment, vad ni nu vill kalla det, new thing kanske med tidens radikalterminologi, alltså, det steget togs från New Orleans mixat med Berio, Stockhausen, Karl Erik Welin. En egenartad blandning, men för mig fanns på något vis en puls, en kärna, det ständigt groende, utan att jag menar att låta högtidlig.

Där sitter nu Bengt Ernryd tillbakalutad vid grammofonen i lektionssalen och berättar för oss om Ornette Coleman och Don Cherry. Han talar om ramsor och rytmer, nordindisk rytmik och skalor. Bara kort innan hade han spelat Olivers Creole Jazz Band för oss och särskilt stannat upp vid Baby Dodds rytmiska, trallande, melodiska trumspel. Det var vid den tiden Don Cherry ofta spelade i Stockholm. Strax hörde jag honom tillsammans med Bernt Rosengren. Det var som om de sjöng, nynnade, yrsliga av tonerna de föste samman i ringdans. Cherrys ton började jag lyssna närmare på, eftersom Ernryd förklarat att han aldrig övade. Övningen var praktiken. Vi släpptes in. Motsatsen till en Miles Davis lysande föreställningar. Vi fick följa med på resan innan väskan var packad.

Don Cherry och Lalle Svensson stod bredvid varandra på scenen. Musiken trevade, sökte melodier och började snart vagga långsamt framåt. Rökigt, det var mycket rökigt. Lalle Svensson ramlade av scenen efter ett solo. Det var första gången jag fattade hur bra han var. Borta var 50-talets glans, kvar fanns ett nästan vädjande musikantskap. När han spelade solo blåste andra på, stöttade, andades honom i nacken och han sträckte på sig.

Det hördes innerligt. Och det var tack vare Don Cherry som vi vågade krypa nära ett sådant trumpetspel och känna förtroende för det. Tidigare hade vi hållit andan. Skulle han orka, skulle han missa, skulle löpningarna hålla hela vägen, hur var det med ambisen. Alla såna frågor revs undan. Don Cherry var jazzmusikens Paul Gauguin. Han sökte inte det primitiva alls, men han fann ett slags äkthet, en frisk klar ström, en annan modell än den som skapats av Armstrong, Eldridge, Gillespie.

Ni ska tro att jag ofta tänkte på Oliver, hans förbisedda, ja, ofta förtalade, inspelningar med Jelly Roll Morton. Slirigt, orepeterat, säkert spökade tandstatusen, men vilken musik. På sitt sätt som en psalm spelad av Lalle Svensson. Cherrys trumpet öppnade allt detta. Instrumentet var inte längre en allt vassare maskin, det var andedräkt, håligheter, dans, kropp. Han hade helt omskapat trumpeten. Från att ha varit ett frontinstrument som kallade till attack blev det ett människoinstrument att samlas kring.

⁞ Lalle Svensson

Det var väl på Zanzibar tror jag. Don Cherry sitter på golvet med ficktrumpeten, flöjter och en massa annat jox. Långsamt rör han kroppen, blåser melodier på flöjterna, litet orientaliska, de nya skalorna som var jämbördiga med de traditionella. Som Gauguin hade målat! När tonerna snurrade runt bland oss alla som satt tillsammans med Cherry på golvet tog han upp trumpeten. Den svävade litet på målet, mycket luft, tonerna var ungefärliga men böjdes mjukt åt samma håll. Så flöt musiken som en varm flod, ja, man blir så här högtidlig inför sådana här magiska minnen. Jag tänker idag på Gauguin som inte ville rätta sig efter modellmåleriets regler, men i stället höll på polynesiska träskulptur. Och King Oliver i den struttiga Tom Cat Blues, där han suger fram den vackra melodin mitt i 20-talsstöket.

Det fanns en fantastisk tradition Cherry hade funnit och där återuppfunnit sitt instrument. Mina öron hade aldrig mer samma form efter detta. Inte förrän någon gång på 1990-talet i Berlin fann jag något som var kongruent med deras nya form. En unge kille stod och pillade på sin trumpet i en skum klubb i gamla Öst Berlin. Först förstod jag inte vad han gjorde, när han lossade ventilerna, men så hörde jag en pockande följd av ljud, han gned klockstycket till svirrande klanger.

Det var Axel Dörner som än en gång omprövat trumpeten och funnit nya vägar och ljud. På sitt sätt också en arvtagare till Paul Gauguin, fast i det här fallet hade nog tonsättare som Morton Feldman spelat en roll. Om Cherry var målare med breda rytmiska penslar doppade i främmande färger, så var Dörner ciselören, som fann allt det Cherry hade struntat i. De vassa linjerna, de starka kontrasterna, de etsande konturerna och framför allt möjligheten att skapa rörelse, rum, svindel i en given form. Och där möttes de, Cherry och Dörner. Musiken låg olika långa tider i etsbadet. Cherry förundrades över de nya landskap som växte fram ur plåten. Dörner var tålmodigare, väntade tills det gick hål och gav sig på tomrummen som uppstod. Men till sist var det rummen de skapade.

⁞ Axel Dörner, här med Alexander von Schlippenbach

Maffy Falay, Bernt Rosengren, New York Contemporary Five – här slingrade sig Cherrys trumpet som en dansare rör sig mot scenens yttre gränser. Utan hänsyn till tidigare koreografier. Andrea Neumann, Sven-Åke Johansson - här biter Dörners syrerika spel ljudliga tomrum, som han tecknar de yttre konturerna till. Musiken är ett amalgam. En hård kärna att komma åt. En gnistrande blandning. Det är lätt att glömma då örat förtjuses av alla dem som kan spela fort och högt i ett kör.

Vad är summan av detta? Att vi lärt oss lyssna, hoppas jag. Och att det alltid finns plats för en tonbildning och innerlighet som Lalle Svenssons. Det handlar om trumpetspel, inte elitgymnastik.