Konvoj Records håller verkshöjden. Jakob Riis spelade nyss med Lotte Anker. Fantastiskt, men det har redan sagts. Nu är det dags för Liudas Mockūnas, den litauiske saxofonisten, som också bor i Köpenhamn. Albumet öppnar litet nonchalant jazzigt, vilket påminner om Riis jazzbakgrund. Mockūnas klarinett skapar inte bara lättsväng som skulle glädja Jimmy Giuffre, han bygger också kristallinska himlar tillsammans med Riis. Tills allt rasar i en dissonant ton. Så är grunden lagd för en strålande skiva.
Sax och klarinett tecknar gärna först tydliga konturer av ett fält som ska fyllas i. Så löses klangerna upp i en rätt svävande tonmassa. Och som vanligt är Riis där med feedback och mixerbord och laptop och lyckas skapa energivågor i musiken. Det är ofta så, då jag hör Riis med andra musiker, att han till synes håller sig i bakgrunden, men det är i verkligheten som om han ägde syret i musiken.
Här bryter Mockūnas upp sitt spel, gärna i tvära kast, som alltid blir en kulör eller valör i den musikbild Riis antyder.
Klangerna överraskar, Riis är en mästare, som reagerar omedelbart på små förskjutningar och antydningar. En liten rörelse kan ge upphov till ett brett fält av ljud. Sådant är flödet på den här skivan. Mockūnas har dessutom en känsla för sväng, också i de mer brötiga partierna rör han sig med lätta fingrar genom skärande partier. Och han fruktar inte att, som jag nämnde tidigare, lägga upp och följa en lättsam linje, som svänger av bara tusan utan att ta i så brallorna spricker för det. Puls, kropp, klang – för att uttrycka mig banalt – är utmärkande för ett mycket hörvärt album med två strålande musiker.
Nygammalt 2015
