Munthe tar kontrollen med eget bolag

Varför startade du For sake? Vad betyder egentligen namnet?
– *for*sake är det egentligen. "*" är det tecken som i data-, databas- och internet-världen symboliserar ett s.k. wildcard, dvs. ett tecken som kan bytas ut mot vilket annat tecken/ord/fras som helst - inklusive inget alls. Så här är det fritt för var och en att utläsa eller tolka vad labeln egentligen har för namn. Några tolkningar som föreslagits är "art for art's sake", "oh for fuck's sake", "it's for my sake", men som sagt är det fritt för var och en. Men basen i namnet är ju det engelska ordet "forsake" - försaka på svenska. Det står för dels att jag inte har någon som helst tanke på att detta projekt någonsin ska bära sig ekonomiskt, dels att man för att göra ett sånt här projekt måste lägga ned en hel del arbete och således försaka annat man kan fylla sitt liv med, dels att detta att inte publicera sig via andras godkännande och musikvärldens kontrollmekanismer ju också innebär att man i viss mån ställer sig vid sidan av de kanaler som man normalt måste färdas igenom för att "få erkännande", som det så vackert heter. Även om jag förstås blir glad om det jag gör uppmärksammas och tycks om, så är inte det en huvudsak för mig. Jag vet vad jag tycker om mina egna grejor, så utgivningsformen är för mig egentligen bara ett verktyg för offentliggörande.

– Så skälet till att jag startade labeln är att jag faktiskt helst arbetar med publiceringen av musik på dom premisserna av olika skäl. Ett har att göra med min egen kombination av otålighet och säkerhet i vad jag själv tycker om det jag åstadkommer. Jag tror många musiker (och t.ex. författare) kan vittna om frustrationen som finns i att söka någon utgivare som uppskattar det man gör tillräckligt mycket för att ge ut det och att sedan inte ha kontroll över processen, utan vara tvungen att agera på andras villkor (små labels har det t.ex. skakigt ekonomiskt vilket ofta leder till absurda fördröjningar i processen). Vet man med sig att det man gör är något bra är ju hela den biten egentligen dels bara en massa onödigt krångel, dels en kompromiss med ens egen integritet som konstnär. Sedan har jag under hand upptäckt att jag tycker många av momenten i produktions- och sedermera distributionsprocessen är riktigt kreativa och roliga.

– En särskild aspekt är att jag kontrollerar hela processen och då har möjligheten att helt självsvåldigt bestämma över t.ex. den grafiska och visuella aspekten av en utgåva. Normalt är det ju så att de mindre, oberoende bolag som ger ut sån musik jag håller på med har stor respekt för artistens åsikter även på den punkten, men det är också vanligt att dom som driver bolagen själva har ett huvudintresse och bestämda idéer kring den visuella formgivningen och dom har förstås oftast också ekonomiska aspekter som dom måste beakta på ett annat vis än vad jag behöver göra. Det blir ganska styrande i de flesta fall och när jag gör allt själv behöver jag alltså inte bry mig om dom aspekterna om jag inte vill.

Vad har du för planer för bolaget? När blir det fler utgåvor? Med vilka?
– *for*sake har ju kommit med sin premiär samling på 2 CD's och en Dubbel-CD nu under våren och nästa samling är planerad till hösten - det blir minst 2 kanske 3 CD - ett online-samarbete med mig själv och en trumslagare från Nya Zeeland som heter Lee Noyes och en duo med trumslagaren Christian Jormin och sedan eventuellt något mer. Vad som händer sedan får vi se.

– Jag får också se hur länge detta med fysiska utgåvor kommer att fortgå. Jag tvekade länge mellan en ren nätlabel och en fysisk. Det som avgjorde saken var att det nu finns överkomlig teknologi så att jag kan sköta hela produktionen själv hemma i lägenheten och bl.a. arbeta med "print on demand" principen. Men på sikt är ju den fysiska utgåvans levnadsvillkor tveksamma. I dagsläget kör jag limiterade upplagor (max 200) och på sikt kommer nog dom upplagorna bli mindre, i alla fall om jag hittar ett bra och billigt sätt att streama all musiken gratis på nätet med bra kvalitet (dom gratis streamsidor som kollat upp har begränsningar för hur mycket man kan ladda upp, tillsvidare streamar jag bara på Last FM). Kanske blir det en ren nätlabel vad det lider, men än så länge finns tillräckligt intresse för detta att ha en fysisk sak - vid sidan om tillgången till den klingande musiken - för att fysisk utgivning ska kännas meningsfull. Sedan är jag ju som sagt själv road av processen med det också, så det kommer väl även an på det med. Men vi får se som sagt.

Kommer du själv att vara med på alla skivor bolaget ger ut?
– Än så länge, ja. Det är ju också ganska naturligt med tanke på mina skäl att starta labeln - den är ju en förlängning (och förstärkning!) av min konstnärliga verksamhet i mångt och mycket. Men vi får se på sikt när jag fått in mer rutin på hela processen. Men det jag på min höjd då gör är att jag aktivt söker upp saker som jag vill publicera - curerar snarare än redigerar liksom. Det kommer aldrig bli ett bolag som tar emot demos; det är helt enkelt inte vad jag vill fylla mitt liv med.

Vem gör omslagen?
– Jag själv, med assistans av diverse fotograferande bekanta och kontakter - många via internet. Har förstås också fått värdefulla råd av vänner med kunnighet i grafisk formgivning och produktion, men det mesta har jag lärt mig själv. Jag sköter alltså hela biten från idé till formgivning, till tryckning, tillskärning, vikning och paketering.

Hur ser förutsättningarna ut för att ge ut skivor idag?
– Gör man det på mina premisser är förutsättningarna goda, eftersom jag helt själv bestämmer mina egna villkor och inte bryr mig om att det går med förlust. Men så fort det blir villkor som kräver ett positivt ekonomiskt resultat det blir det ju ohyggligt mycket svårare. Jag skulle också få problem om verksamhetens omfattning blir större - eftersom min ram sätts av min egen privatekonomi och dom andra saker som jag måste ha utrymme för - jobb, familj, vila.

Du har varit med inom den improviserade musiken sedan länge. Hur ser du på kvaliteten inom svensk improviserad musik idag jämfört med tidigare?
– Mycket bra på det stora hela. Personligen gillar jag förstås vissa saker mer än andra, men med impro är det ju så mycket det här med det levande ögonblicket också - både som utövare och lyssnare; rätt var det är ramlar man av stolen av något/någon som man inte gett mycket för tidigare och lite oftare blir man besviken eller uttråkad av sånt man tidigare hållit högt. Idag är spännvidden av uttryck definitivt större än när jag började och fann min röst under sena 80- och tidiga 90-talet. Det finns också så många fler ingångar till att börja improvisera mer avancerat och/eller helt fritt numera. Det hänger ju ihop med att genregränserna i musik har blivit allt mindre tydliga och att musikerna blivit allt mindre intresserade av att bry sig om dom. Även om det alltid funnits en sån diskussion inom impron tycker jag också att den estetiska medvetenheten idag är mycket högre än när jag började. Kanske beror det på att idag kommer folk in på impro från håll som inte är särskilt nära kopplade till musikvärlden alls, utan exempelvis till aktions-, koncept- och bildkonst, där ju avancerade ifrågasättanden av den egna verksamheten och premisserna för den varit vardagsmat sedan många decennier tillbaka. En annan liknande faktor som kanske hänger ihop med den förra är ju den internationalisering som internet gjort inte bara möjlig utan självklar. Jag ser fram emot att nationella ankdammar inom kort är inte bara utplånade utan omöjliga att etablera.

– Men det finns också idag tre väldigt tydliga mainstreambälten inom den fria impron (inte bara i Sverige), där kvaliteten har kommit att bli mindre en fråga om konstnärlig uttryckskraft och gränsutmaning och mer om skickligheten i att reproducera fördefinierade former och uttryck på det vis som lyssnarna förväntar sig. Det är ju dels den högenergiska (i mycket frijazzbaserade) impron (inklusive tyskt kaputt-spräck á la 70-talet och dagens noise), som väl hade en del av detta att ha väldigt snäva ramar för vad som kan göras redan när jag själv började, dels den mer lågmälda men samtidigt mer interaktionsintensiva impro där det ju finns en sorts excellensstandard i utförandet som kommit att styra det som görs i mycket hög grad, dels det som börjat kallas EAI där jag upplever att både fans och utövare utvecklat väldigt fasta idéer om hur det ska låta. Det finns idag många, många utövare både i Sverige och internationellt som rör sig i dessa fält och presterar alldeles fantastiskt bra, men jag får inga större konstnärliga upplevelser av det - även om jag som sagt kan uppskatta den exekutiva skickligheten. Men konstnärligt blir det ett problem när referensramarna blir fasta och tydliga nog för att man ska kunna mäta och väga musik i termer av kvalitetskriterier.

– Jag själv har ju starka kopplingar till den interaktionsintensiva traditionen (för det har blivit en tradition, som sagt), men gör mitt bästa för att utmana mina tendenser att låsa mig i det.

Vad skulle kunna göra den ännu bättre?
– Även om jag förstår villkoren för den som ska skaffa sitt leverbröd genom sitt skapande och därför har behov av att vidmakthålla grupper, stilar uttryckssätt m.m. över längre tid, så skulle jag gärna se mer av artistiska projekt, processer och utvecklingar som bygger på systematiserat ifrågasättande (och därför är dömda till marginalisering och svåra att försörja sig på). Sedan jag började spela igen 2005 (jag hade en paus när jag fick barn och gjorde min akademiska karriär som värst) har jag märkt att det är nästan bara sådant jag uppskattar helhjärtat. Sedan är ju scenerna viktiga. I Göteborg där jag bor finns en som jag tycker väldigt hälsosam scen, med flera olika aktörer (som iDEAL, Koloni och Geiger) som alla har vida utblickar och inte ägnar sig åt att bekämpa varandra utan snarast förstärker varandra och inte sällan samarbetar. Men även här har saknats det där återkommande mikroformatet som jag tror att fri impro rent konstnärligt mår bäst av - det är i såna miljöer jag själv utvecklades och mina största musikupplevelser har jag också haft i sådana miljöer. Därför har jag och Nina de Heney börjat med gratis "lägenhetskonserter" i den takt vi orkar med och en del av musiken till den dubbel-CD *for*sake just släppt är inspelad där. Helt nyligen var jag i Malmö, där Anders Lindsjö och några andra börjat med att ha "öppna repetitioner" om man kan säga så i improsammanhang i sin replokal. Idag kan ju en sådana extremt lokala och minimala företeelser enkelt kombineras med maximal internationalitet! Men då får man åter acceptera att detta inte kan vara en födkrok, förstås.