Saharaboogie på Tredje Långgatan

När Hisham Mayet (Sublime Frequencies) förra året planerade att resa till Group Ineranes hemstad Agadez för att spela in en ny skiva med bandet var det förbjudet att resa till norra Niger. En militärjunta hade nyligen tagit makten i landet. Skivan fick i stället spelas in i Nigers huvudstad Niamey. Jämfört med den första skivan, Guitars from Agadez, Vol.1, har Group Ineranes ledare Bibi Ahmed en något äldre gitarrist att duellera med, Koudede Maman, den förra gitarristen Adi Mohammed mördades i samband med tuaregrevolter. Jag är osäker på hur situationen i landet ser ut just nu, men militärjuntan tycks vara någorlunda demokratiskt sinnad, och kanske är Group Ineranes första Europaturné ett tecken på att relationen mellan de styrande och tuaregerna (ca 9 % av befolkningen) inte är inflammerad för tillfället.

Det är egentligen korkat att jämföra Group Inerane med Group Doueh – båda banden ligger på Sublime Frequencies - som spelat i Sverige två gånger eftersom det är olika musiktraditioner. Group Doueh kommer från Västsahara. Men helt olikt är det inte, Bibi Ahmed showar med gitarren bakom nacken som Doueh, och mötet mellan traditionell folkmusik och ett ruffigare elgitarrsound har flera paralleller. Men Inerane har inga kvinnliga medlemmar och har ett mer begränsat sound.

Jag tänker i början av konserten på när jag såg Tinariwen för 4 år sedan, på Trädgårn, Göteborg, och var något besviken på att soundet var så pass slipat. Lite samma känsla nu, även om Group Inerane spelar i en lokal som är ett mellanting av kontor och klubb. Hemtrevligt, och man hamnar nära dem, två gitarrister alltså, en basist, och en trummis. Presstexter har jämfört soundet med Velvet Underground och Link Wray, och det finns små likheter, när gitarrerna hackar, och vid åtminstone ett tillfälle twangar gitarren iväg i en nedåtlutad spiral.

Men i huvudsak är det förstås hundra procent elektrifierad tuaregmusik, Sahara-boogie, och några långa, slamriga, jammiga låtar kommer aldrig. Sången, texterna, är viktiga. Låtarna har en avgränsad, tydlig längd. Dumt att jag inte frågade det engelskspråkiga turnésällskapet om vad texterna handlar om. Det enda de säger, på engelska, är att en av låtarna handlar om kameler, och att de kommer från öknen. Vad jag vet om andra tuaregband, och äldre tuaregmusik, så är det säkert texter som handlar om vardagen, om kampen mot centralstyrda regeringar, och det traditionella livet kontra det moderna samhället.

Jag gillar det monotona svänget, enkelheten. Gitarrsoundet. Hur melodierna och rytmerna liksom cirklar runt, runt, runt, med korta gitarrhugg som ger musiken en extra spark.