Singulärt Pluralis på Moderna Museet

Så var det Sveriges tur. Den åttonde uppsättningen av freq_out inhystes på Moderna Museet i Stockholm. Förvisso var det bara för en helg, men med sina 48 timmar kan det betraktas som ett av de längsta ljudkonstverken som uppförts i ett konstmuseum. Och museet hade öppet dygnet runt, med möjlighet att avnjuta frukost.

I fyra större rum samt ett par mindre barer och språng med anspråkslösa soffor litet här och var kunde besökarna vistas i en raffinerad akustisk sfär skapad av inte mindre än 12 ljudsystem. Genom lokalernas 48 högtalare sammansmälter tolv individuella verk i en homogen drone där alla inblandade konstnärer, musiker, tonsättare, arkitekter och andra har tilldelats varsitt frekvensområde inom registret 0-12000 Hz, baserat på kuratorns egen hörsel. Den första har området 0-25 Hz, den andra 25-65 Hz, den tredje 65-90 Hz, och så vidare.

Gruppbild från freq_out 7 i Kortrijk, Belgien, 2008. Foto: Tommi Grönlund

Kuratorn är ingen mindre än konstnären och kompositören Carl Michael von Hausswolff, idag en av de internationellt mest uppmärksammade konstnärerna som arbetar i gränslandet mellan installation, performance och experimentell musik. Konceptet är alltså Hausswolffs, men frågan är om inte hans roll överskrider kuratorns traditionella befattning – freq_out är samtidigt ett verk av Hausswolff själv. I slutändan är det han som bearbetar andelarna till ett, vart och ett av ljudsystemen förmedlar individuella verk som skapats på plats av inspelningar som ägt rum litet varstans i Stockholm. Men det platsspecifika i freq_out är inte dess rumsliga eller topologiska bestämning utan det att det skapas på eget håll men förenas under en viss tid. Det är mer som en akustisk situation, ett tillstånd som på ett intressant sätt problematiserar olika estetiska kategorier. Är det en abstrakt form av konsert (live/uruppförande) eller installation? Är det ett musikaliskt verk (för dronediggare) eller en skulptur (för rumsfetischister)? Är det en funktion eller ett objekt? Ett kollektivt verk eller auktoriserat utifrån mixerbordet? En entitet eller ett skimmer av subjektiva delar?

Kanske bedras man av att freq_out är en relativt enkel idé på pappret, om än tekniskt komplicerad i sin gestaltning. Här sker något mycket mer djupgående. Överallt där jag vill tänka enhetligheten uppstår fraktionering: freq_out är ett slags singulärt pluralis, också i det faktum att besökaren inte hör verket som en enhet utan befinner sig inne i det, går runt i det. Det finns ingen riktig överblick, ingen början och inget slut. Rummen är egna ljudmiljöer, har egna kulörer i sin ljussättning. Jag lyssnar på ett sätt i det ena rummet och på ett annat sätt i det andra, vare sig jag vill eller inte. Mängden kroppar i rummet spelar också in, likväl som samtalen, flabben, klirren, andetagen.

freq_out är en sensorisk massa, därav arbetet med ett spektrum av frekvenser snarare än tretton utvalda instrumentalister. Ljuden blir varelser som framträder på en och samma yta. Det handlar inte om lager-på-lager eller någon strategisk intensifiering, bara ett pågående blivande. Ljuden ändrar form i samma stund som jag upptäcker eller intresserar mig för dem; de lämnar inga minnen av det föregående och ger inga förväntningar på det kommande. För mig är detta själva dronens natur, ett slags icke-successivt blivande. Den är till sin form aktiv, framåtriktad men inger känslan av ett stillastående, graviterande. Den är inget man lyssnar till, snarare kopplar upp sig mot. Så är också det grundläggande intrycket av freq_out, att jag sitter i en soffa parkerad inför en evig aktualitet. Små sonora fenomen sticker ut, men de görs inte unika. Det plurala sväljer det singulära, och det är i just detta som jag tror att Hausswolffs bemyndigande roll upplöses i ett kollektivt skapande.

Utanför verket ägde också en serie presentationer rum, där de medverkande konstnärerna huvudsakligen talade om sina konstnärskap i det stora hela. Ingen av dem jag hörde talade direkt om involveringen i freq_out eller hur de personligen betraktar verket, till och med kuratorns invigningsord uteblev. Det tycks finnas en konsekvens i detta, att freq_out är ett verk utan ansikten eller signaturer, inga egon och inga fadäser. Detta gör också freq_out extra lyckat, med full trovärdighet. Att ha med den lilla programverksamheten med presentationerna kan jag trots allt förstå, även om det inte gav mig särskilt mycket. Att höra konsten är alltid värde nog. Att också antalet kvinnor har vuxit till tre är ett steg i rätt riktning.