Swans live – en mäktig upplevelse

Det är dagen efteråt och hörseln är ok. Det känns som öronen har tryckt ihop sig. Men inga pip. Det var länge sedan jag kände en liknande mättnad efter en konsert. Jag är liksom tom i skallen. Känner inget sug efter rock, inget sug efter elektriska gitarrer, inget sug efter massiva, monumentala explosioner, och tänker att det kommer att dröja innan jag lyssnar på Swans igen. Jag längtar efter en ensam saxofon. Soulballader. Musik med sprickor. Motsatsen till Swans.

Två och en halv timma med Swans, det är så jag vill ha dem, musik som ska pågå länge, låtar som tar tid, skalar av och förlänger. Något annat än den rumphuggna Stay Out West-spelningen där Swans knappt hade börjat innan det var dags för nästa band. Missade tyvärr konserten på Pustervik 1996 (eller var det 1997?) när de var ute på den sista turnén innan den långa pausen. Däremot har jag sett Michael Gira solo, gitarr och röst, en man med hatt, ungefär som att se och uppleva Johnny Cash eller William Burroughs.

De tre albumen efter avbrottet är magnifika. Jag köper dem med hull och hår och självklart var det en bra konsert. Superb inledning med gongnyanser, som att sugas in i en buddhistisk ceremoni. Just nyanser är skivorna fyllda av, de är extremt bra producerade, och det skulle vara fantastiskt att se och höra dem i en lokal med perfekt akustik. Jag var rädd att det massiva soundet – bandets hjärta – skulle stängas in i en burk på Truckstop Alaska, eller Sticky Fingers, där konserten från början skulle ägt rum; och bitvis var det så, när slagverkaren/gongmannen Thor Harris även spelade blås och fiol hördes det knappt. Å andra sidan var ljudstyrkan överväldigande utan att vara i närheten av smärtgränsen och Swans estetik gick fram utan några större problem.

Michael Giras mässande röst är en självklar del av soundet. På skiva fungerar orden som andningshål, på de långa, centrala spåren, och på mer textbaserade låtar kan han sjunga med auktoritet och styrka. Nu är det möjligen jag som gång på gång vill färdas ner i tunneln av noise och mangel, å andra sidan ska det vara långa intron, pauser, när musiken står och stampar, avvaktar, effekten är dubbelt så stark när helvetet bryter ut. Michael Gira sträcker ut händerna för att illustrera den omslukande känslan, för att förhöja ett klimax, på ett sätt är han bandets dirigent mer än någonting annat. Men rösten/sången var ibland ett hinder, håll käft, tänkte jag, några gånger; han pendlar mellan att vara ceremonimästare och en ganska medioker rocksångare. Han rabblar några gånger som det vore exorcism och Swans musik är exorcism, ett reningsbad, rabblet fungerade den första gången, men kändes som ointressant teater senare.

Sådär. Nu har jag det sagt. Det positiva var förstås att få se dem tälja och hugga, bygga långa linjer av malande, primitiv rockmusik. Låtarna där Christopher Pravdicas bas är dominant, när det rytmiska är i centrum, var riktigt bra, de liksom går tillbaka, till begynnelsen, lånar av sin egen födelsetid, no-wave och postpunk, och låter den vassa pulsen pumpa och pumpa för att senare mosa sönder alltsammans i ett pulver av frekvenser. Och precis när jag kollar på klockan för att se om det finns chans att ta sista båten hem, kommer slutackorden, de sista vågorna. En avslutande gest.