Att skriva om musik. Del 4: Att läsa det skrivna

Efter föregående utläggningar om själva skrivandet om musik ska jag här fundera lite kring det slutgiltiga målet med dito aktivitet: när man ska läsa det skrivna. För meningen med en text är vanligtvis att den ska bli läst. Den som skriver strävar oftast efter att på något sätt nå ut och det är först när den läses som en text blir meningsfull.

Att skriva om musik har, som jag visat i denna krönikeserie, sina svårigheter, men att läsa om musik kan nästan vara än svårare. Att greppa vad en text handlar om, vad som menas, hur det ska tolkas är långt ifrån alltid självklart. Musik är ett abstrakt väsen, mycket svårt att fånga i text, än svårare att läsa om.

När man skriver finns det vissa fällor man lätt trampar i, eller snarare som man gillrar för sina läsare. Ett exempel är att metaforer inte delas mellan kulturer. Att likna typisk ECM-musik vid ett vidsträckt snölandskap kan vara svårt att uppskatta för en afrikansk läsare som aldrig sett snö. På samma sätt kan metaforer som "det låter som Düsseldorf -81" vara lika svårpenetrerade för någon som inte rör sig inom en viss genre. Dock är metaforer ett av de viktigaste verktygen för en skribent, och man får nog utgå från att de flesta metaforer för ens målgrupp är greppbara. Ett annat uppenbart problem är att man ibland skriver så otydligt och flytande att ingen annan än en själv kan förstå. Då blir det tankeventilering och tråkig läsning.

Det akademiska skrivandet har inte dessa problem. Där får metaforer och andra dekorativa uttryck mindre plats och målet är på ett sätt att alla inom forskningssfären ska kunna ta del av slutsatserna. Detta utesluter visserligen gemene man men grundtanken att ha en akademisk prosa som ska kunna korsa fälten lägger grunden för en tydlighet. Men ett problem som forskningen resulterar i är att man inte bara behöver vara kunnig inom musik, man måste även behärska det specialiseringsområde inom vilket man arbetar. Även om man har stenkoll på improvisationsmusik kan det vara snudd på omöjligt att till hundra procent förstå en forskningsrapport där man tittar på hjärnvågor hos improvisatören. Om man inte behärskar jargonen inom neurovetenskapen är man till viss del förlorad, oavsett hur väl bevandrad man är inom musiken.

När jag själv skriver försöker jag tänka på läsaren. Jag vill att mina texter ska vara informativa. Innan jag började skriva för Soundofmusic använde jag ofta sajten till att besluta huruvida jag skulle införskaffa en viss skiva eller inte. Då är det skönt med en tydlig recension. Samtidigt kan det vara underbart att läsa djupa analyser och filosofiska resonemang och de olika typerna av text måste få samexistera.

Detta får avsluta min korta krönikeserie och jag hoppas att mina tankar har kunnat väcka en och annan tanke hos er läsare. Tveka inte att kontakta mig med funderingar: joacim@soundofmusic.nu