Jazz i nya kläder

Både Moritz von Oswald Trio och Vladislav Delay Quartet har släppt skivor under året och fått ganska stor uppmärksamhet. Huvudpersonerna har tidigare gjort sig namn inom den elektroniska musiken, Moritz von Oswald med bakgrund i Rhythm and Sound tillsammans med Mark Ernestus och Vladislav Delay, eller Sasu Ripatti som han egentligen heter, som en musikalisk vilde som blandar rytmer och dub med noise och impro.

Att de nu släpper in jazzen i sin musik är spännande, inte minst med tanke på musikernas bakgrunder. Med Mika Vainios elektroniska pulser och blåsaren Lucio Capeces hemvist i impro ges jazzen i Vladislav Delay Trios skepnad nytt syre. Och med Moritz von Oswald finns den sammanbindande länken Vladislav Delay på congas och metallslagverk, Max Lodenbauer på syntar och sequencer samt gästerna Paul St Hilaire, aka Tikiman, på gitarr och Marc Muellbauer på kontrabas.

Blandningen av det elektroniska och akustiska är ingen nyhet inom jazzen. Men den får hos båda dessa grupper ett nytt sound. Det utdraget rytmiska har släktskap både till jazzens groove och housens monotona rytmik. Även om grooven och inte minst bottnandet i Miles Davis är mycket tydligare hos Moritz von Oswald finns det även stundtals i Vladislav Delay Trios betydligt stramare, mer formgivna och mörkare musik. Och ju mer framträdande Derek Shirleys kontrabas desto intressantare blir också Delay i detta sammanhang (ibland får Mika Vainio dock litet för stort utrymme).

Jag gillar den nyfikna inställningen till musiken. Det blir så uppenbart att jazzen är formbar och att den går att närma sig från flera håll. Samtidigt förundras jag av dessa båda grupper, jag slits mellan att tycka deras musik är både läcker och skitbra och att ifrågasätta den. Inte minst Moritz von Oswald får mig ibland att tänka att det bara är en form av kejsarens nya kläder. Paul St Hilaires gitarrplock långt bak i ljudbilden, den stillsamma grooven, är det inte bara en åtstramad Miles Davis från 70-talet förflyttad till nutid?

Ja, kanske. Men samtidigt gillar jag när musik skapar tveksamhet hos lyssnaren. När den inte är självklar och entydig. Då skärps sinnena och tankarna börjar röra sig. Och var det slutar är högst osäkert. Ibland är det fantastiskt, ibland håller det inte riktigt.