Rörelsen binder oss samman

Jag såg för några veckor sedan Arcade Fire uppträda på Popaganda-festivalen. Det var en stimulerande upplevelse, dock inte i musikalisk bemärkelse. På monitors ovanför och bakom scenen projicerades nämligen ett hänförande bildspel. Motiven hämtade inspiration från en inom musiken lika frekvent använd som viktig symbol; vägen.

För vägen är en entitet lika global som bildlig. Den representerar kanske främst rörelsen. Rörelsen inom musiken men likväl även rörelsen inom ett skapande. Den binder oss samman. Den är överallt och ingenstans och blir lika mycket en väg in oss själva, in i musiken, som en länk mellan två mål.

På exempelvis M83s "Slight Night Shiver" blir en landsväg symbolen för desorientering. Mot en ljudfond av passerande bilar och sjungande cikador tonar en synt färgad av vemod upp sig. Det är en stämning som tar form i ett ingenstans. På en plats där alla tycks vara på väg utom lyssnaren som utelämnats att iaktta rörelsen från vägrenen. Det förmedlar en känsla av uppgivenhet. Av stillastående. Av ett tillstånd där vi är och förblir frånkopplade. För vägen är onekligen en länk av delaktighet. Den binder oss samman.

Mark Nelson lät sitt soloprojekt, Pan American, dela namn med den transamerikanska landsvägen, Pan-American Highway. Vägen som fogar samman Nord- och Sydamerika och på så vis utgör ett slags felande länk i den amerikanska drömmen. En länk som binder samman fortsättning på en västvärld med ett skamset historiskt arv av övergrepp. Och vägen är kanske främst amerikansk. I både bildlig och bokstavlig mening är den kartläggningen av den nya världen. Den är en portal in i evigheten, in i förändringen. Precis som Pan Americans musik binder den samman det gamla och det nya. Ett fundamentalt nomadiskt drag inom oss med det ständiga sökandet efter ett nytt hem, en ny tillhörighet.

I Arcade Fires framträdande får vägen en dubbel betydelse. Den är dels resan. De snabbt försvinnande linjer som delar av asfalten i olika filer. Där blir rörelsen explicit och signalerar lika mycket en flykt som en passerande förbindelse till ett slutgiltigt mål som ännu inte existerar. Den är även en urban mötesplats. Ett utrymme där ingen bor men där människor likväl möts. I Arcade Fires fall på bmx-cyklar – som för att understryka en ungdomlig nästan infantil laddning i den amerikanska drömmen. Vägen blir platsen för ett skådespel (ett tema som återkommer i mängder inom framförallt 60- och 70-talets rocklyrik) där stadens klaner samlas. På drift, mot ingenstans.

Att vägen har en plats inom musiken är naturligt. Den representerar ett sökande. Ett övergående tillstånd. En plats där allt är möjligt. Där musikens inneboende magi tillåts breda ut sig på horisonten. Kanske framförallt är vägen framtiden. En fingervisning om vad som komma skall. I ljuset av Arcade Fires musik blir den rörelsen som skymtar allt det vi har möjlighet att vara.

”Nothing behind me, everything ahead of me, as is ever so on the road.” – Jack Kerouac.