Att sampla andras musik och göra den till sin egen är numera en gammal idé, väl beprövad av såväl avantgarde som topplisteartister. När stora eller små fragment av originalmusiken stoppas in i ett nytt sammanhang, och kanske förvrängs, uppstår ofta en suggestiv känsla hos lyssnaren. Perspektiv och dimensioner tänjs och det är nästan som om tidsepokernas möte ger upphov till nya kopplingar i ens hjärna. Den här skivan är ett skönt bevis på att den gamla idén fortfarande kan överraska och ta konceptet vidare.
Med "Persistent Repetition Of Phrases" tar The Caretaker (James Kirby, V/VM) hand om någon slags salongsjazz från svunna tider. Jag associerar till knastriga 78-varvare, Irving Berlin och stillsamma tebjudningar, alltså nostalgiska tongångar skapade åratal innan rockmusik och långhårig ungdomskultur. På i princip samtliga av skivans nio spår läggs lager på lager av långsamma, ledsamma och längtande fraser/loopar, med förmodat stenkakeursprung. Samtidigt är det dimmigt och knastrigt, på ett betydligt modernare vis. Balsalens "Cheek To Cheek" i en ytterst suddig och vag minnesbild.
Det är utomordentligt elegant utfört. Extremt vackert, melankoliskt och spöklikt. Det blir nästan lite märkligt det hela, som om de musikaliska strofer man lyssnar på egentligen ligger tre-fyra lager bort i ljudbilden. Jag försöker greppa musiken men famlar bara i mörkret. På samma sätt som speldosan och dess mekanismer väcks något ursprungligt till liv. Med andra ord: det här handlar om loopad, stämningsskapande ambient med bitterljuva melodier; hallucinatoriskt, projicerande, tårdrypande. Lysande.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
