Bakom namnet Verde hittar vi Mika Rintala - bandledare, instrumentbyggare och ex-medlem i det finska bandet Circle (och spinn-offprojektet Ektroverde). Han är en veteran i finska undergroundkretsar och en DIY-fantom av stora mått. Han bygger förstås alla sina instrument själv, från synthar och mikrofoner till förstärkare och högtalare. Han är dessutom så flink att flera av finlands finaste studios använder utrustning som Mikal Rintala har gjort.
Mika Rintala och hans associerade musiker, som finns med på Kärmes, bygger kosmiska drömmar och skivan fullkomligt dryper av krautinfluenser. Vilket inte är helt förvånande, med tanke på Mika Rintalas bakgrund, men det finns samtidigt inslag som närmast får mig att tänka på Miles Davis och elektrisk jazz. Det är kanske trumpeten som är främsta anledningen, men det finns också ett funkigt driv som blandas med experimentella utsvävningar och abstrakt ljudporr. Någonstans i botten på det ligger ett psykedeliskt hjärta och pumpar – omgiven av stränginstrument, blås och oscillerande stämningar. Hela tiden pendlande på gränsen mellan det kaotiska och vackra.
Inledningen är dronande och ”Yhdysputki” brinner på jämn låga rakt igenom. ”Tulos” är det mer glöd i och den elektroniska arbetspulsen svävar ut i ett läckra italienska 70-talssynthscrescendon. Det är ingen skiva som går på nock – utan musiken tar gärna sina uttryck genom sparsmakade ljudlandskap med välregisserade infall av mikrokosmiska svängningar. Som en slags sinusrock – där jag hittar vackra nyanserna när jag lyssnar riktigt noga.
Tydligen är Rintala en hängiven långdistanslöpare och naturfotograf. Och naturmänniskan Rintala gillar förstås inte den naturförstöring som mänskligheten sysslar med. Enligt pressinformationen till skivan sägs det vara en av inspirationskällorna till den mörkare delen av musiken. Det är ungefär som den gamla Bay Area-thrashen som handlade om giftigt avfall och nukleärt krig. Grön musik eller inte – musiken växer i alla fall ju mer man lyssnar.
Nygammalt 2015
