När Jim O’Rourkes soloplatta ”I'm Happy, and I'm Singing, and a 1,2,3,4” kom 2001 var vi många som önskade att han inte skojade. Efter sviten ”Bad Timing”, ”Eureka” och ”Insignificance” – tre oemotståndligt smarta och svängiga popskivor – hoppades åtminstone jag att hans lust att skriva melodiska låtar skulle hålla i sig ett litet tag till. Men icke. ”I’m Singing…”, som släpptes på Mego och nu återutges på Editions Mego med en extra bonus-cd med låtar från samma tid, är istället förstklassig minimalistisk datormusik.
Inspelningarna gjordes mellan 1997-99, en helt sanslöst kreativ period för O’Rourke. I den vevan kom de tre popplattorna (den så kallade Roegtriologin – alla titlarna hämtades från filmer av Nicholas Roeg). Han startade samtidigt supertrion Fenn O’Berg med laptopisterna Christian Fennesz och Peter Rehberg (utan alltför imponerande resultat), producerade band som Stereolab och Smog, gjorde en massa konserter, var studiomusiker på otaliga inspelningar och höll igång improviserandet på plattor som ”Xylophonen Virtuosen” med Mats Gustafsson. Hur hann han?
Jim O’Rourke har beskrivits som en vessla i studion, men aldrig att det låter slarvigt. Även i det lättsamma finns en detaljskärpa, han förenar kunnande och konstnärlighet som få. Detaljerna skimrar på inledande ”I’m Happy” där loopade sekvenser lagras, vrids, vänds och morfas till en oerhört rik, lyssningsljuvlig ljudväv. Mot de struttigt upphackade, lätt nervösa looparna läggs en dov ton (bas, cello, orgel?) som på ett ögonblick förenar Ovals patenterade glitch med djupet hos Steve Reichs.
Som en nästan lycklig man låter Jim O’Rourke på efterföljande ”And I’m Singing”, baserad på liknande upphackad granulär syntes, digitalt knaster, loopade akustiska instrument och med en melodisk pianoslinga som kanske hamnade på golvet när popplattorna klipptes ihop. Det är behagligt till max och fortsätter en stund innan kaos och distortion drar in, det låter som om pianot hamnar i en sopbil, ny vändning, brus och hårda elektroniska ljud, vändning igen, nytt datorhackande, knäppa leksaksljud och vidare över i ett rent förföriskt vackert glitchlandskap med bakvända gitarrer vid fronten. Vill man checka vilka tricks det sena 90-talet laptopkung introducerade, då är det här man ska släppa ned pickupen.
Skivan avrundas med den 20 minuter långa ”And A 1, 2, 3, 4”. Än en gång är det minimalistisk datormusik med samplingar som behandlas, men det sker på ett sätt som låter tidlöst och extremt värdigt. En stråkkvartett, kanske spelar de på skepp som förliser, ljudvågor möter ljudvågor, ebb möter flod, distortion flyter in i stillsamt drånande dramatik, filtersvep öppnar och stänger slussar. Jo, jag gillar ”And A…” väldigt mycket, utan snack håller jag den som en av den elektroniska musikens mest bitterljuva inspelningar.
Till denna nyutgåva följer alltså en bonus-cd med tre gamla låtar. Det är glitchig och dronig electronica för hela slanten. Även om konkurrensen i dag är mördande vill jag påstå att musiken står sig rätt fint. Den rätt korta ”Let’s Take It Again From The Top” låter inte fjärran från Fenn O’Berg (även om det är solo), digital och brötig splattertronica med lågpassfiltrerat brus som skymmer varje utsikt till frid. Det är läskigt skickligt och lämnar mig djupt störd. ”He Who Laughs” – ursprungligen utgiven som 12” på Neon Records i samband med en utställning O’Rourke gjorde på galleriet i Brösarp – är en längre abstrakt sak baserad på den upphackade, granulära syntesen, här med orkesterinspelningar och slagverksljud i den digitala gröten. Och förstås mycket, mycket mer. Bäst finner jag ändå datormusikern Jim O’Rourke i det långa formatet. Som på ”Getting The Vapors”, ett 39 minuter långt och drånande stycke, förtätat av elektronisk intensitet och skärpa, trots begränsat ljudmaterialet rikt på skiftningar och detaljer.
Allt som allt: en dubbel-utgåva man inte ska missunna sig.
Nygammalt 2015
