John Butcher är en oefterhärmlig saxofonist inom dagens improvisationsmusik. Precis som fallet med en så säregen (och i förhållande till Butcher helt annorlunda) röst som Evan Parker tar det inte lång stund innan man prickar in Butchers position ljudlandskapet. Han har den där märkliga, välvda klangen som ibland når oktaver som påminner om ett piano. Men han kan naturligtvis också gurgla och smattra som de flesta experimentalister, även om han ganska raskt återvänder till sitt huvudsakliga forskningsfält: tonen och rummet. När många söker omdefiniera sitt instrument vill istället Butcher återuppfinna tonen. Det är ett envetet arbete med valörer och omtagningar som ofta får mig att tänka på hans musik som en slags skrift.
Soloskivan Invisible Ear släpptes första gången 2003 i en liten numrerad upplaga på Giuseppe Ielasis italienska bolag Fringes. Det är inte ofta inom improvisationsmusiken som man återutger en slutsåld skiva, men i det här fallet är det fullt förståeligt. Det är en märklig skiva som det tar lång tid att bli ”färdig” med, om det nu ens är möjligt. Gåtfullt utan mystik är en passande beskrivning. Det är bara han själv som spelar och därmed naturligtvis en soloskiva, men Invisible Ear är helt i sitt eget slag i jämförelse med vad soloskivor brukar leverera. Tekniken finns där, den är fenomenal men helt utan hävdelsebehov.
I konvoluttexten konstaterar David Toop att ”there is no solo here”. Och det är klart: på fem av spåren används elektronik i form av distorsion och feedback. Tre av spåren är skapade genom multitrack, det vill säga att han lagt lager på lager, ibland (som till exempel i stycket ”What Remains”) med upp till åtta saxofoner. Men det Toop tänker på är inte just detta. Hur Butcher än gör så blir det till en duo med det akustiska rummet, dess tystnad och svar. På Invisible Ear undersöker han bland annat möjligheten att skapa maximal resonans i klaustrofobiskt närmikade situationer. På andra skivor, till exempel de fantastiska Resonant Spaces (2008) och The Geometry of Sentiment (2007), handlar det om extremt stora rum som gruvor, gasklockor och cisterner. Det är alltså på intet sätt tillspetsat att säga att Butcher är en duo med rummet.
Vänder man sig då till en mer formell duo så har det som tur är precis kommit en förträfflig sådan. Japanska Ftarri – ett bolag som för övrigt helt är ägnat åt just duoformatet – har släppt skivan Carliol där Butcher möter den walesiske harpisten Rhodri Davies. Redan under skivans första sekunder öppnar Butchers saxofon det där stora ljudet, ett anslag som sedan utvecklas till en exceptionell klangvärld som till större delen bärs upp av Davies preparerade harpor.
Att kalla det förtrollande känns banalt, men förtrollning är precis vad som sker när jag lyssnar. Musiken påkallar omedelbart en hundraprocentig uppmärksamhet. Det är omöjligt att göra något annat än att följa med dem. Enkelheten finns där, även om den växlar till sin totala motsats om man skall försöka beskriva den, ungefär som ett höstlöv som man med koncentrerad blick upptäcker innehålla tusentals små ådror och förtvinande tecken.
Carliol är harmonisk och vibrerande. Träffsäkert lägger de styrkan på att utveckla formen och att hålla den levande. Butcher och Davies integrerar långa reverberande förlopp i varandra, vars musikaliska grundegenskap är ett slags kretsrörelse. Ibland står det helt still och bara vibrerar, ibland ger dom efter och klangfigurer bäddas varsamt ned i en lika omfattande som dunkel fond.
Nygammalt 2015
