Barra Barra öppnar sökande och trevande. ”Lentetooi” samlar pizzicatostråkar (eller är det en speldosa?), en trött hummande röst och vågor av brus. Låten ger inget samlat intryck. Det är mer som att det pågår olika saker i ett rum samtidigt. Så där fortsätter det även i ”Koboi”, där dock ett ostrukturerat beat letar sig in. Men det ger ingen större struktur eller ryggrad, utan adderar bara ännu en lös tråd att försiktigt följa.
Så där fortsätter det. En violin spelar en melodi någonstans. En slideguitar ylar ensamt. Bruset sköljer och sköljer. Trummorna trevar sig framåt, åt sidan – eller bakåt. Kaboom Karavan låter konturerna upplösas och improviserar fram stycke på stycke av fascinerande musik, som trots sitt skissartade anslag fungerar utmärkt på egen hand.
Tidigare har Kaboom Karavan gjort musik till teateruppsättningar, filmer. De har också ackompanjerat modern dans. Det hörs – musiken bildar en fond, mot vilken en dansare, en teatergrupp eller en filmare skulle kunna få ett bra fotfäste. Det finns tillräckligt med mellanrum och projektionsytor att fylla med innehåll. Men det blir aldrig bakgrundsmusik. Det försiktigt skramlande rytmerna, de tveksamma gitarrerna och stråkarna förses med ekoeffekter som ger ett djup i musiken. Den uppskissade strukturen fascinerar tillräckligt mycket för att enbart lyssning fungerar.
Presstexten handlar delvis om jazz och dadaism. Visst kan man läsa in frijazzens lösa konturer i ”Barra Barra”. Men dadaismens lekfullhet och utmanande av konventioner känns rätt avlägset. Musiken är kort och gott för allvarlig för det.
Nygammalt 2015
