Omslaget till norska trion Kirunas ”Tarasarus” består av en futuristisk arkitekturplan från 1960 som visar en tänkt motorväg över paradgatan Karl Johan: sjuttio meter bred, tre våningar hög. Det är en bisarr vision, som om Albert Speer inte alls satt i Spandaufängelset under 60-talet utan ritade detaljplaner för en ny norsk stormaktsperiod. På skivans baksida syns ur gatuperspektiv ett lerigt Karl Johan under ombyggnation. Vad ska man tänka? Makro och mikro? Storstadsdrömmar och gatuvimmel?
Det må vara hur det vill – Kirunas återkomst efter debuten ”Irun” 2003 är formidabelt kraftfull! En powertrio som gör eklektisk och frigående musik med inspiration av 70-talets mörkare kontinenter. Skivan ljuder av friform, jazzrock, funky fusion, progressive och psykedelia, det är varmt, mörkt och spetsigt med djupa ekon från en period av maffiga elektriska uttryck. Miles Davis ”Bitches Brew”, utan tvivel, men här öppnas också tidstunnlar till Amon Düüls kraftkraut, tidiga Soft Machine, lite Deep Purple, en nypa Painkiller. Trion delar det extatiska med Supersilent, utan att apa efter.
Trots alla korsande rötter har Kiruna ett väldigt modernt, eget sound. Till stor del tack vare Erland Dahlén, ännu en magnifik norsk trummis att lägga på minnet. Kåre Chr Vestrheim på Fender Rhodes/orgel har en enorm spännvidd mellan drömskt och explosivt, mellan frispräck och melodi. Thomas Tofte på bas (och Micromoog) räds varken att gå oceandjupt i Bill Laswells anda eller smörja ned en låt med ultrasoft, bandlös bas.
Det första spåret, ”Preglow”, är som en dov och hotfull stretchning inför ”April 19”, ett nio minuter långt och krängande muskelbygge som sakta vrids upp till rent blixtrande kaos. Det låter så starkt, så mycket! Det är fascinerande hur trion drar iväg åt olika håll utan att tappa fokus, det blir varken friformsexcesser eller prålig avantgardism.
”Tarasarus” är en mångsidig skiva. Nio långa låtar. Det tilltalar mig, det är inte så ofta musiker som trivs i det fria väljer att på allvar byta kostym mellan låtarna. ”Winterkinder” är som ett öppet jam, man kan nästan se Miles Davis nicka åt ljudbilden. ”Raldo’s Autostrada” rullar pumpande framåt med ex-Gluecifergitarristen Rolf Ynge Uggen i ett tiominuters malande powerrocksolo. På den ännu längre ”The Underworld” gnids några fjordjazzande melodilinjer in i ett alltmer sprickfärdigt mönster. Det är fullt fusionblås med skrikande Rhodes och distad bas innan elorgeln mot slutet bromsar in med några slöa, vaggande arpeggion. Mäktigt.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
