Forne kompakt- och Mille Plateaux -artisten Klimek (Sebastian Meissner) stämmer med sitt nya album Movies Is Magic upp en hyllningskör till filmen, och då framförallt filmmusiken med stark betoning på två utav genrens stora läromästare. Meissner, som gått från klarhet till klarhet genom att blanda ut sina laptopknaster och ambienta ljudlandskap med mer levande instrumentala inslag, ämnar här anspela på etablerade föreställningar kring vad begreppet filmmusik innefattar. Det är ett på många vis ambitiöst, om än redan genomfört, anslag. Samtidigt finns här en förhållandevis outforskad metanivå i och med att Meissner utnyttjar en vedertagen estetik i syfte både förvränga och utforska filmmusikens inneboende struktur. Det handlar om att skala av en inom genren immanent överdådighet av uppvridna emotionella uttryck och istället fokusera på en mer atmosfärisk, spatial om man så vill, kärna.
Meissner närmar sig denna kärna genom att i olika spår ta fasta på specifika element ur filmmusikens estetik och låta dessa förvrängas och liksom ätas upp av elektroakustiska effekter och ljudmattor. Dessa specifika element kan härstamma ur alltifrån expressiva stråkpartier till nautiskt instrumentala ljudmiljöer. De två kanske tydligaste referenserna är Vangelis och Ennio Morricone – båda med ett utstuderat och i många fall briljant förhållningssätt till rumsliga, kulturella och narrativa stämningar. Ett illustrerande exempel är spåret "True Enemies and False Friends" som på karaktäristiskt Morricone-manér inleds med behärskade marschtrummor, ödesladdade stråkar och monotona pianotoner för att sedan loopas och byggas ut med stilmässigt homogena effekter och fonetiska cut-ups.
Resultatet i övrigt är tämligen brokigt och kvalitetsmässigt ojämnt om än stundtals fascinerande. Det finns även ett antal riktigt vackra avsnitt där dramatiskt laddade instrumentala partier bryts ned till monotona men stämningsfulla upprepningar, spräckligt färglagda med ett mischmasch av effekter och fältinspelningar. Dock intar Meissners kompositioner stundtals en naiv, nästan spekulativ, utstyrsel. Det är som om den visuella dimension som spelar en helt avgörande roll i filmens tonsättning här helt förbises. Det är en lek med ett uttryck som på många vis reducerar uttryckets själva innebörd snarare än att utforska det. Att vissa stycken därtill präglas av vissa kvalitetsmässiga brister, med torftiga effekter och syntljud som på ett missgynnsamt vis skär sig med mer genomarbetade instrumentala inslag, bidrar därmed till produktionens relativt aningslösa framtoning.
Movies Is Magics konceptuella utformning präglar således Meissners kompositioner i två huvudsakliga avseenden: Den är dels grunden till ett kreativt värde där filmmusikens laddade estetik kan manipuleras och accentueras i ett nytt sken, men utgör samtidigt projektets svagaste punkt i och med att den på ett stundtals smärtsamt vis illustrerar Meissners naiva förtjusning inför ett i flera avseenden komplext musikaliskt uttryck. Movies Is Magic hade kunnat belysa filmmusikens mångbottnade natur på ett både kreativt och värdefullt vis, men bottnar dessvärre inte riktigt i sitt eget teoretiserande och resulterar istället en kompott av både skönhet och estetiska floskler.
Nygammalt 2015
