Många band lider av för få idéer. Matmos har för många. Varje ny skiva med San Franciscoduon är ett nytt konstnärligt koncept, som om det värsta brott en musiker kunde göra vore att gå på i gamla spår. Ibland tycks Drew Daniel och Martin Schmidt mindre intresserade av att komponera ordentliga låtar än att hitta ”rätt” ljudkällor för sina knäppa samplingar. Men det kanske är priset man som lyssnare får betala, om man vill följa ett av electronicans främsta forskningsprojekt.
”The Rose Has Teeth In The Mouth of A Beast” har liksom Matmos sju föregående album ett överordnat tema – denna gång att varje låt är en ljudsatt biografi över en död homosexuell person. Corny, men det funkar perfekt. Kanske kunde man säga att Matmos sålt sig, men det vore ju förmätet. Konceptet har i vart fall inte fastnat i laboratoriet den här gången.
Möt huvudpersonerna: Wittgenstein, Burroughs, Valerie Solanas, studiegeniet Joe Meek, discokungen Larry Levan, hans blåblodiga föregångare kung Ludvig II, deckardrottningen Patricia Highsmith. Totalt tio tonsatta porträtt, baserade på samplingar av ljud som på ett eller annat sätt är kopplade till respektive person.
Ljudsamlandet är en del av det konstnärliga processen och som tidigare ryggar inte duon för bisarrt tillvägagångssätt. En tidig låt var gjord av bara ljud från en banjo; en hel platta är baserad på samplingar från fettsugnings- och skönhetskliniker. Det hörs inte, men vetskapen är ändå en del av det musikaliska uttrycket. Denna gång får man verkligen anstränga sig för att höra, som det påstås, Daniels brända hud i låten ”Germs Burns for Derby Crash” (tillägnad punklegenden i just The Germs).
Mindre spektakulärt, och faktiskt mer tilltalande, är ljudkällorna i andra låtar. Inledande ”Roses And Teeth for Ludwig Wittgenstein” baseras på naturljud: dels sönderkramade torkade rosor, dels kossor som mumsar gott.
Men det stannar inte vid smarta samplingsgimmickar. ”The Rose…” är varierad, även för att vara Matmos-album. ”Stream & Sequins for Larry Levan” är rykande robotdisco; ”Snails & Lasers for Patricia Highsmith” är en slirig deckarjazzgåta i novellformat komplett med fingerknäpp och mystisk upplösning; ”Rag for William S. Burroughs” innehåller för all del skrivmaskinsknatter, kattjam och ljudet av det ökande pistolskottet (när Burroughs lekte Wilhelm Tell och råkade skjuta ihjäl sin fru), men först som sist är låten ett ljuvligt stycke halvdåsig, lätt Jajouka-kryddad marrockansk ragtime.
Har man följt Matmos genom åren känner man igen sig – kanske mer på grund av än trots den konceptuella oförutsägbarheten. I sitt laboratorium opererar de med sina vassaste knivar. Tidigare har jag ofta tyckt att det låtit smart, fräckt, läckert - och ganska tråkigt i längden.
”The Rose…” är en spretig bukett som ger intryck av att ha plockats ihop långsammare. Omsorgsfullt, som om musiken under parafraserna tillåtits att bli vackrare, ibland rentav ömsint. Matmos verkar ha hittat ledigare laboratorierockar.
Nygammalt 2015
