Det är som bekant inte alltid lätt att få tag i den musik som gavs ut på de små europeiska bolagen för improviserad musik och frijazz under sjuttiotalet. Det är ett vulgärt dyrt och minst sagt frustrerande arbete att jaga rätt på dessa exotiska utgåvor från Incus, Bead, Ogun, Instant Composers Pool, FMP och andra mer anonyma bolag. Till saken hör också att det inte är allt som har åldrats med värdighet, en skiva på t.ex. FMP betyder inte automatiskt att den är någon ”klassiker”. Åtminstone inte för mig.
Skivan ”Cholagogues” släpptes (som alltid) i en mycket begränsad upplaga på det brittiska musikerdrivna bolaget Bead Records 1977. Den har länge varit hett eftertraktad och nått en nästan mytisk status bland dessa skivor som få har hört men många har hört talas om. Ser man till instrumentationen är det lätt att förstå intresset för den: ”Water whistles, bone trumpet, deerbone fiddle, balloon, New Guinea initiation flute, whirled bamboo bird-whistler, aeroplane elastic, water, movement, respiratory and vocal sounds, body percussion” osv. Om man sedan ser till de smått anarkistiska omständigheterna kring själva inspelningen blir man märkligt nog än mer intresserad. Den är inspelad på en Sony kassettbandspelare, “no dolby/no nothing”, där man förutom något enstaka babyskrik också får stå ut med ”background noises – passing cars etc. – at approximately the same level as they were for the participants”. För att driva det ytterligare till en nivå tillägger man för säkerhets skull: ”other noises include the unpacking of instruments during the performance and David Toop stumbling into the microphone”. Omslaget pryds av ett träsnitt av Lucas Cranach den äldre, där en man på alla fyra ses ätandes småbarn bland likdelar och övrigt skräp. Har jag dessutom nämnt att skivan är inspelad 1 april?
Man är minst sagt skraj nu när skivan kommit i nyutgåva på det italienska bolaget Schoolmap. Hur kommer detta att låta? Kan familjen närvara när jag spelar den? Jag är visserligen lite svag för ”primitivism” (särskilt iscensatt sådan), men om jag är helt ärlig så har jag alltid haft svårt för all möjlig form av religionshistorisk kitsch, medelklasschamanism, djurben, ylande män i fårskinnspäls eller buddhistiska one-liners. Jag var alltså stålsatt till tänderna när skivan kom och som tur var hade jag inte satt tusen kronor på spel.
Nu vet jag hur den låter. Och hör och häpna: den är alldeles utomordentlig. Ljudkvalitén håller visst måttet, så jag antar att begreppet ”re-mastered” äntligen fått någon innebörd. Samspelet är utan vidare top noch. Det sammanhängande stycket på drygt 40 minuter väcker visserligen associationer till en slags initiationsrit eller någon form av transformatorisk process; det hela skulle lätt kunna passera som någon antropologisk fältinspelning. Men det är ett otroligt välbalanserat stycke som vägleds av Toops exceptionella flöjtspel. Imponerande är också slagverkaren och instrumentmakaren Paul Burwells insats, som tyvärr gick bort för ett par år sedan (läs om honom i Toops nekrolog i Wire nr 277). Burwell har ett minst sagt säreget sätt att få instrumenten att låta som en mänsklig röst som efterhärmar ett instrument, eller rentav något djur som imiterar röstlägen. Jag tror att det är hans bidrag som tillsammans med performancekonstnären Nestor Figueras ”respiratory sounds” får hela ljudbilden att verka organisk, ja nära nog zoologisk.
**
”Cholagogues” är lika mycket ett** tidsdokument som ett stycke improviserad musik och den är väl värd en nyutgåva. Detta är också något av den brittiska improvisationsscenen av sin tid, då en hel del av det som Toop, Steve Beresford och Lol Coxhill var inblandade i faktiskt hade en god portion humor i sig. Inte lika ”tokigt” som hos holländarna, snarare en intellektuell lekfullhet utan rädsla för att göra bort sig. Detta resulterar naturligtvis även i en del stolpskott. Jag trodde i min enfald att ”Cholagogues” var ett av dessa men har bittert fått lära mig motsatsen, eftersom jag nu måste satsa semesterkassan på att skaffa mig LPn.
Nygammalt 2015
