Impro och komposition bor sida vid sida. Det är inga stängda dörrar emellan. Mattias Windemos gitarr, Jonny Axelssons slagverk och vibrafon samt Eva Lindals viola och violin hörs var för sig och i olika konstellationer. Kompositioner och fria påhitt. Det finns en tydlig gräns, men den överskrids av och till på det att resultatet blir mycket märkvärdigt.
Den impro-vane känner inte riktigt igen sig i den knivskarpa precisionen. Den som gillar friform saknar beatet. Men den som tycker om musik har en fest framför sig. Stilla och precist, eftertänksamt och begrundande. Visst. Men så måste det vara för den musikaliska skönhet och formfasthet som de tre söker kräver eftertanke och att gamla klichéer städas ut.
Så pass allmänt vill jag börja mitt lyssnande. Det går lätt att komma in genom att närma sig vem som helst av de tre musikerna. Jonny Axelssons vibrafon och slagverk som stannar upp tiden, låter enstaka ljud klinga ut eller – särskilt på vibrafonen – liksom tillra runt och röra sig utan att komma framåt. Det är klanger som naglar fast lyssnaren. Här finns ingenting före eller efter. Bara just nu.
Men Lindal snitslar ut smala stigar som hon vigt rör sig på. Samma gäller ju Windemo. Då de två hörs ihop skapar de långa linjer, teman som växer fram, följs, förändras och tonar bort i skuggan.
Det hörs luftigt när ljus och skugga skiftar. Riktigt tätt blir det gång på gång. I mina öron är Lindal-Axelssons improviserade duo en av plattans höjdpunkter. Kort kärvt med gnistregn där stråkinstrumentets speciella parametrar och torra skärpa suveränt ställs mot de mer runda, mörka och rullande klangerna i slagverket.
Över huvud taget utmärker sig albumets fem improvisationer för knapphet och en nästan svindlande känsla för hur klanger spänns mot varandra. Allt grundar sig förstås i den konstmusikaliska tradition dessa musiker är mästare i och därmed också den totala medvetenheten om de möjligheter deras instrument bär i sig. Därför kan de spela smalt, smått, kärvt, de kan fokusera på ett eller ett par klanger och veta att också i det minsta förmår de vidga sig.
Det här är egenskaper de använder i improvisationerna. De låter litet brittiska men det sprakar och sprattlar mer i ytterkanterna. Det är menat som beröm för de förtätar varenda klang. Till slut låter det som en abstrakt skulptur ser ut. De förvandlar det lilla till något märkligt ohört och stort. Jag hör en parallell till konstnären Nina Canell, som kanske en del av er har sett annars kan ni slå upp. Och då är jag inne på möjligheten att förvandla och förändra de minsta oväntade ljud. Oväntat blir självklart för att det inte synts eller hörts förr!
De övriga, komponerade styckena av Windemo är mer tematiskt utvecklade än improvisationerna, fastare på ett vis. Men vars och ens precision i stråkföring, anslag etc sätter en djup personlig prägel som knyts ihop med tolkningen. Detta är musik med mycket luft omkring sig.
Det känns som om avstånd i lyssnandet ökar och minskar. Det är ett inre rum som skapas, där vi bjuds in. Dynamiken är rumslig, avståndet mellan tonerna är mätt med största precision.
Så till den grad att varje detalj kräver min uppmärksamhet, små platser att vistas helt kort på.
Albumet formar en svit om tretton olika stycken. Skivan tonar ut i tomheten via ett tema, som nästan är löjligt och öppnar mot romantik och ironi på samma gång. Den ensamme visslarens sång på tomma torg sent om natten. Gnola för sig själv. Tonerna löser banden med varandra och ett fantastiskt album är slut. Minnena av musiken får dansa runt i huvudet ett tag, innan jag sätter på skivan igen.
Nygammalt 2015
