Scen, tystnad, morsekod. Så börjar Max Richters senaste alster Infra. Ursprungligen skriven som tonsättning till en balett av koreografen Wayne McGregor och konstnären Julian Opie inleds kompositionen med till synes desperata försök till kommunikation. Ett analogt sprakande som påminner om ljudet en gammal radiohögtalare producerar när du girigt söker över olika frekvenser efter igenkännbara ljud. Tillfälliga röster som förvrängda av den gamla teknikens begränsningar förlorar sitt budskap och därigenom sin betydelse. Och så den alltigenom knapprande morsekoden som frenetiskt arbetar för att berätta något fördolt på ett språk endast förstått av de få och utvalda (jag själv tillhör dessvärre vare sig dessa få eller dessa utvalda och har därför ingen aning om vilket budskap som hamras ut).
Att Infra som balett utgår ifrån T.S. Eliots dikt The Wasteland känns i ljuset av den ovan beskrivna inramningen högst naturligt. Mellan Richters karaktäristiska stråkar och pianon öppnar sig liksom en hel värld av försök till kommunikation. Mätinstrument av olika slag knäpper och raspar, överallt finns signaler som tycks bära på hemliga betydelser och mitt bland all kodad information låter Richter sina ambitiöst stora neoklassiska kompositioner ta plats. Det fungerar i stor utsträckning utmärkt som ett konstruerande av en estetisk ordning i ett annars icke-orienterbart massiv och kryptiska meddelanden.
Samtidigt finns här en intressant kompositionell indelning som även lägger grunden till en rörelse inom verket. Infra delas nämligen in i två uppsättningar av spår, dels just Infra 1 till 8 men även Journey 1 till 5. Dessa två uppsättningar bryter till och från av varandra för att bilda två samverkande narrativ, två historier som löper in och ut genom samma ljudliga fond.
Det är ett på många vis intrikat album som har fått sin början då Richter för två år sedan började arbetet med baletten och sedan dess har expanderats och utforskats ytterligare för att bilda 40 istället för 20 minuter musik. Det är ett album som tecknar en resa (både i narrativ och konceptuell bemärkelse) genom ett ödelagt landskap men i denna resa även fångar ett musikaliskt tillstånd beläget mellan sorg, smärta och skönhet. Max Richter har för varje album som går till synes utvecklat en förmåga att komma åt de punkter där olika sköra känslotillstånd möts. Här använder han denna färdighet på ett ypperligt vis och lyckas på så vis väva ihop elektroniska samplingar, inspelningar från gammal utrustning, stråkar och pianon på ett lika naturligt som expressivt vis.
The Wasteland avslutas med sanskritmantrat “Shantih shantih shantih” som väl i sig är en slags illustration över fridens slutgiltiga tillkomst. I slutet av Infra finns om än inte någon tillkomst av frid så åtminstone en slutgiltigt demonstrativ vemodighet som i sig ringar in albumets förundransvärt genomarbetade känsla av alienation i en värld av information och kommunikation.
Nygammalt 2015
