Här samlas tre ljudmusikanter som ägnar stor glädje åt att omdefiniera och främmandegöra sina instrument. Mazen Kerbaj och Sharif Sehnaoui hör till Beiruts - faktiskt - blomstrande friform- och avantgardescen. Kerbaj blev ju världskänd för två år sedan, då han satt på balkongen och spelade trumpet till det israeliska bombardemanget. Han har också förklarat hur krevader, skott, hot, beväpnade män var en aktiv hörbild under hans uppväxt. Liksom gitarristen Sharif Sehnaoui var han ung i Beirut under det förödande inbördeskriget. Det blev ett slags vardag, en klangbotten och en ljudmatta, som de tog till sig och vande sig att röra sig mot.
Hur absurt det än låter, har de båda för mig berättat att alla dessa ljud och dödliga händelser till sist blev ett med livet. De vande sig på ett plan. Och självklart växte musiken ur och mot detta absurda. Hur kan man då längre spela skönklang? Sharif började som jazzmusiker och ville i sin grupp att Mazen skulle spela så, men det var omöjligt. Instrumenten omprövades, ljuden blev en väv av nya klanger. Hårda, metalliska, smattrande, om man så vill. Konkreta ljud ur verkliga instrument. Kerbaj spelar expressivt och litet snöpt på sin trumpet; fräsande musik instängd. Sehnaoui har valt ett mycket enklare vis att med olika applikationer i strängarna skapa vibrerande ljud, små korthuggna rytmer. Som om han inte tilltrodde instrumentet mer än så, inte ville glida in i gitarrens lockande jazzfrestelser. Kvar blir små skärvor. Sehnaoui och Kerbaj är mycket tätspelande. Tillsammans kan det nästan vara svårt att skilja dem åt, där de till sist litet disträ rafsar och ruskar tonerna så att allt ramlar av dem utom deras mest skrovliga kärnor.
Så har vi från Hamburg en stor ljudkonstnär i trumpetaren och elektronikspelaren Birgit Ulher. Hon hör till generationen efter Axel Dörner. Även hon har främmandegjort sitt instrument. Men hon skapar något helt annat än sin berlinske kollega. Hennes värld är ljudkonsten. Hon är plastisk. Metalliska klockklanger, fetfuktiga luftslingor rör sig närmast koreografiskt i luftrummet. Också på mycket små ytor.
Tillsammans bygger de tre en spröd konstruktion som mer liknar en ljudinstallation än ett stycke musik. Det betyder att tidselementets flöde är mindre betonat. Närmast svetsar och fräser de luftrummet till något som innehåller mycket tomrymd och rum. Det blir till sist en känsla av att de med flit rör sig i utkanterna av mellanhålorna i ljudskulpturen, tecknar detta vita, bländande. Det är mycket vackert på ett smärtfyllt och skärande vis.
Jag tycker att denna trio ger det minimalistiska spelsättet en raison d’etre, ett existensberättigande. De låter nämligen den snittyta som uppstår i musiken vid omdefinitionen av instrumenten öppna sig mot den plastiska - och även performativa konsten - eftersom här är en annan snittyta, den där skulpturen slutat vara objekt och övergått till efemära händelser i rummet. Det är en genial praxis, och Ulher behärskar den suveränt tillsammans med Kerbaj och Sehnaoui.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
