En improvisation i 50 minuter, inspelad i Rothko Chapel i Houston, Texas, i mars 2010. Det är mycket koncentrerat och mycket seriöst – och ofta riktigt spännande. Gruppen Mural med norrmännen Kim Myhr (gitarr, citar, slagverk) och Ingar Zach (gran cassa och andra slagverk) samt den australiensiske blåsaren Jim Denley har funnits sedan 2007 och har turnerat flitigt i Europa. Denna inspelning i Houston är dock deras första i USA.
Man kan lugnt påstå att förutsättningarna för denna inspelning är speciella. I det välkända kapellet finns 14 stora väggmålningar (murals på engelska) av den lettiskfödde amerikanske konstnären Mark Rothko och det är inspirerade av dessa målningar Mural skapar sin improvisation. I denna den moderna konstens högborg kan naturligtvis historiens vingslag kännas betungande. Men det är alldeles tvärtom vågar jag påstå.
Ur de abstrakta målningarna tycks trion hitta gemensamma fält de bygger sina improvisationer kring. Vid dessa uppehåller de sig och fördjupar musiken innan de går vidare till nya, delvis annorlunda områden. Mestadels fungerar det bra, men det finns också stunder där det inte riktigt övertygar.
I musiken finns en form av dubbelverkan. Å ena sidan är den flyktig, inte minst den inledande tådansen på Jim Denleys flöjt, å andra sidan uppvisar den stort djup, i samma inledning av Ingar Zachs djupa klang i gran cassan (en stor liggande puka). Denna växelverkan återkommer under skivans lopp. Det finns även ett samspel mellan det punktmässiga och det längsgående. Intressant nog är det Ingar Zach som många gånger står för det punktmässiga. Att just slagverkaren står för detta är i de allra flesta fall alldeles naturligt, men inte med Zach eftersom han är en av de främsta i att utveckla slagverken till ett instrument som formar ihållande klanger snarare än rytmiska markeringar. Men på senare år har han alltmer blandat upp angreppssätten, och framgångsrikt så dessutom.
Trots allt är det en föränderlig musik, men sällan tar variationen några drastiska uttryck, snarare är det ganska långsamma förändringar. Tätheten förflyttas faktiskt hela vägen, från det tunna omgärdat av tystnad till det tunga och fylliga. Jim Denley är variationsrik både på flöjt och saxofon där han bland annat behärskar cirkulär andning och kan både vara lätt och fragmentarisk och utdraget sammanhållen. Kim Myhr spelar gitarr och cittra, i cittran skapar han en smått österländsk klang och på gitarren vågar han vara enkel. Bland annat upprepar han mot slutet av improvisationen några gitarrackord som står sig fina mot en ihållande sax och ihärdiga slag på klockor eller liknande.
I sin helhet handlar musiken mer om kontemplativ koncentration än om något annat. Men den är mycket rumslig. Jag märker hur mitt medvetande flera gånger förflyttar sig från musiken, det är som att cd:n och mitt eget lyssnarrum inte riktigt räcker till. När det rumsliga nästintill tar sig konceptuella former – vilket magin med Rothko Chapel gör – är det svårt att återge musiken rättvist i ett annat rum.
Det hindrar inte att det finns mycket som är givande på skivan. Och de fina individuella insatserna till trots är det inte dessa som biter sig fast. Istället är det tillståndet, det mycket koncentrerade tillståndet.
Nygammalt 2015
