The Necks är en produktiv, australiensisk trio som på nästan varje skiva utforskat cd-formatets möjligheter med långa, böljande kompositioner. Sinsemellan rätt olika skivor i deras diskografi har ändå haft det gemensamt att de alla bestått av ett spår, dryga timmen långt. Intensivt jazziga ”Hanging Gardens”, stillsamt sköra ”Aether” och meditativa ”Drive By” är tre exempel på detta. Nya albumet ”Chemist” bryter trenden och innehåller istället tre spår som tillsammans skapar den där eftersträvansvärda speltiden på en timme.
Grundsättningen med trummor, bas och piano medför att trion ledigt rör sig i jazzens marker, även om de inte självklart spelar jazz. Det är musik som passar undertecknad som handen i handsken: dröjande, monotona, hypnotiska låtar som under tiden de pågår tillåts utvecklas och gradvis förändras. Metodiken är minimalismens, det intuitiva samspelet är jazzens, uttrycket och attityden är - i brist på bättre termer - rockens.
Första spåret ”Fatal” kastar sig rakt in i ett obönhörligt groove och gör sedan skäl för sin titel. En ödesdiger stämning infinner sig och vägrar försvinna. Improvisatoriska inslag ställs mot mer stadiga krafter. Den stabila stommen smyckas med väl integrerade ingredienser, en trasig elgitarr här, en väsande orgel där. Det enda jag har invändningar mot är pianosoundet. Det känns onödigt tillrättalagt och ”snyggt”, alltså själva ljudet snarare än sättet som Chris Abrahams spelar på.
Sedan dras tempot ner. ”Buoyant” pryds av gnistrande elektronik, saktmodiga hjärtslag från basen, ljusa klanger från elpiano och piano, tassande trummor som smyger in efter ett tag. Låten lever ett eget, synnerligen avslappnat liv och har en märklig förmåga att fungera både i bakgrunden och vid djuplyssning. Trummisen Tony Buck är den som kommer in och accentuerar jazzkänslan. Det är njutbart att enbart lyssna på hur han driver på medan resten av bandet tålmodigt väntar in och håller sig till schemat. Till slut ger Buck upp och de långsamma klangerna får sista ordet.
Tredje och sista spåret “Abillera” ger först utrymme för ensamma toner från basisten Lloyd Swanton, för att sedan glida över i ett Neu!-liknande krautmangel. Det är inte dåligt, men här försvinner delar av gruppens egen identitet. Sammantaget är dock ”Chemist” en skiva som man lätt förlorar sig i. Den är inte märkvärdig, den är inte särskilt anspråksfull eller ens innovativ, men den möblerar rummet i en timme framåt och som lyssnare är det det inte önskvärt att trycka på stoppknappen.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
