Hade Oren Ambarchi valt något annat skivbolag hade han framstått som ett under av sammanhållen känsla och minimalistiskt uttryck. Men nu finns han på Touch, som normalt ger ut fieldrecordings och extremt minimala ljudexperiment. Så istället känns Audience Of One som ett konfettiregn av olika känslor. Så är det nog också australiensarens mest varierade album, vilket samtidigt är dess styrka.
Inledande ”Salt” har hämtat mycket från en singer songwriter som exempelvis David Sylvian eller Nick Drake. Det är lågmält, romantiskt och stämningsfullt. Över halvtimmen långa ”Knots” är mer introvert, men samtidigt är detta definitivt skivans höjdpunkt. Ambarchis gitarrspel blandas med morsesignal, knäppande och fräsande elektronik och mot slutet toppas allt av fräna mikroskopiska attacker mot gitarrens strängar. ”Passage” är mer av ett snapshot: ett trevande piano mot en avlägsen steel guitar: som Paris, Texas-soundtracket, bara lite mer utfrätt. Avslutande Ace Frehley-covern ”Fractured Mirror” är – trots lökig trummaskin – fin. Men det beror mer på att den håller sig nära det underskattade originalet, än att den gör så mycket med det.
Nygammalt 2015
