Nattskiftet är slut. Människor stämplar ut, vandrar till sina bilar, ställer sig för att vänta på en buss, några står i en grupp för att diskutera något. Andra cyklar, i en lång rad, mekaniskt. Det är något i luften. En strejk. En revolution. Eller är det bara en vanlig arbetsdag som är slut i väntan på nästa arbetsdag. Kanske är det en motsatt rörelse, folk är på väg till arbetet, stannar utanför grinden, tar fram banderoller och plakat. Kanske samlas arbetarna på ett torg, för att försöka avsätta makteliten. Eller är det en dröm. Sekvensen av bilder dras samman, försvinner i ett svart hål.
Låten jag lyssnar på heter "Calling All Workers", andra spåret på In Dust. Musik som sätter igång sinnena. Vad är det för värld som växer fram, i musiken, på de elva låtarna? Inga grälla färger. Allt är i svart och vitt och gråa nyanser. En dystopi? Kanske. I vilket fall så är det musik som jag sugs in i. In Dust har samma dragningskraft på mig som Emeralds skivor. Roll The Dice - Peder Mannerfeldt och Malcolm Pardon – två tidigare skivor (fjolårets självbetitlade debutalbum och ep:n Live in Gothenburg – August 7 2010) har jämförts med den tyska kosmischescenen och visst kan man höra ekon av till exempel Cluster och Kraftwerk, liksom minimalistisk techno, sci-fi-soundtracks, och postrock, men de har tagit stora kliv framåt, och landar i en egen tät dimma med elektroniska signaler som triggar igång associationsflödet. Låtarna är bättre, soundet mer utvecklat, egenarten är stärkt.
Möjligen läser jag som vanligt in för mycket i titlarna - det är instrumental musik - men den längsta låten – näst sist på skivan – heter "Way Out" och har en återkommande melodislinga som i kombination med snabbhamrande synthar och piano öppnar en dörr, ljusglimtar etableras, en slags cirkelröresle av ljus växer sig större och större, och till sist är allting dränkt av ett hav av solstrålar. Ett förlösande förlopp. En hand målar med svart tusch med snabba rörelser, ljuset försvinner, det är mörkt igen.
"Dark Thirty" är svårare att greppa. Pianotoner, mollklanger, ljusare tangenter rinner fram och förenas med synthmoln och knarrljud. Ett lyckokast med pianot som även bygger upp "Idle Hands" och "The Skull is Built into the Tool", två av de mest mystiska låtarna. Musik som ytterst sällan trampar stilla, utan som pekar framåt, med lockande rytmfragment och djupa melodier.
Kyrkklockan slår. Nu är jag där igen. "Calling All Workers". Tittar på en video till låten och ser helt andra bilder än i mitt huvud, naturscener, myror som arbetar, två män (Mannerfeldt och Pardon, antagligen) går omkring vid en strand, rider, rök, dimma, de närmar sig ett skjul. Island? Hemlig musik. Med stort utrymme för egna bilder.
Nygammalt 2015
