På ”All is Well” gör Sam Amidon tio underbara tolkningar av traditionella appalachiska sånger. Sångerna framförs med Amidons egensinniga röst, stålsträngad gitarr och banjo. Till det arrangemang av bolagskamraten Nico Muhly som träffar helt rätt med snygga stråk- och blåsarrangemang och minimalistiska influenser från såväl Reich, Glass som Riley. Till sin hjälp har han haft bland annat Ben Frost, Eyvind Kang och naturligtvis Valgeir Sigurdsson som producerat och spelat en hel del instrument.
Det är välspelat, snyggt, sorgligt och mycket charmigt. Dessutom väldigt amerikanskt. Huruvida Amidon är rättvis mot originalsångerna är i sammanhanget oväsentligt. I den mån de hade starka melodier, talade om geografiska vidder, hade en melankolisk framtoning, så finns allt detta kvar. Och mer därtill.
Ibland kan Amidons röst uppfattas som lite nonchalant. Det är svårt att höra orden, de glider in i varandra, nästan nynnas fram. Men inlevelsen är inte att ta fel på, han har gjort sångerna till sina egna, blivit ett med texternas erfarenheter.
Jag blev inte helt begeistrad av Nico Muhlys uppskrivna ”Speaks Volumes” på samma bolag från 2006. Som arrangör framstår han dock här som ett ungt, om inte geni, så väldigt nära. Blåsarrangemanget på den tragiska ”Wild Bill Jones” om unga män, kärlek och revolvrar är precis så sorgliga de ska utan att övergå i sentimentalitet. Likaså är de upprepade och cirkulerande blås- och stråkarrangemangen på ”Wedding Dress” väldigt fina. De lyfter upp Amidons sång och gitarr till nya dimensioner utan att ta över.
Den malande ”Little Johnny Brown” är en annan höjdare, enkel och melodisk grund med stålsträngad gitarr och sång, omgärdad av piano, viola, slagverk och snygga arrangemang som placerar New York-minimalisterna långt ut på den amerikanska landsbygden.
Självklart ska denna skiva släppas i Sam Amidons namn, men utan Nico Muhly arrangerande hand och Valgeir Sigurdssons produktion hade den inte låtit som den gör nu. Och det hade varit väldigt synd.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
