Gitarristen Richard Bishop solodebuterade på John Faheys skivbolag Revenant. Knappt tio år senare kallar han sig för”sir”, släpper sin sjätte soloplatta och den där repliken som Fahey en gång lär ha yttrat – ”He plays like the devil!” – är inte värt att ens försöka bestrida. ”Polytheistic Fragments” är ett monumentalverk!
Bishop var med och grundade minst sagt eklektiska Sun City Girls, något som märks bara delvis på den här skivan med instrumentalmusik. Låtarna spretar som en kaktusrabatt men det är inte samma surrealism som SCG sysslade med under 20 år (trummisen Charles Gocher dog tidigare i år).
Om Bishops tidigare skivor, som debuten ”Salvador Kali” från 1998 och ”Improvika” från 2004, varit fingerpicking-ekvilibrism i den fåra pionjärerna John Fahey, Robbie Basho och Leo Kottke plöjde upp, med stålsträngarna dammiga av minimalistisk americana, då är Bishops nya skiva snarare en resa ut i världen och över epokerna. Jämfört med en yngre generation akustiska gitarrister – Jack Rose, James Blackshaw, Harris Newman – är det roligt att höra hur gitarrmusik kan låta när rötter knyts på nya sätt.
Inledande ”Cross My Palm With Silver” är en frustande zigensk gitarrattack. Utan friktion glider den över i ”Hecate's Dream”, en såsig drone med elgitarrer som i baklängescrawl. Det blir mer zigenskt, en riktig Django Reinhardt-struttig låt som Woody Allen kunde ha till soundtrack. Så tvär vändning i arabiskklingande ”Rub ’Al Khali”, en genial transformering från mjuk oud-musik till omstämd sexsträngad gitarr. För den som aldrig brytt sig mycket om instrumentering ger Sir Richard ändå infallsvinklar som vidgar horisonten.
Det finns en nästan predikande drivkraft i Bishops blandning, som ville han säga att all denna världens strängmusik hör ihop, kommen ur samma källa och hem. För vad är titeln ”Polytheistic Fragments” om inte en hyllning till musikens gudar – oavsett stil och oavsett om de böjt tre, fyra, sex eller åtta strängar?
På ”Saraswati” lämnar Bishop gitarren för sitar och piano. En stilla indisk meditation, tio minuter nyfikenhet och rörelse. Det vibrerar annorlunda, andra strängar dansar, jag hör molnhöjda noter trilla ned från berg långt, långt från den amerikanska slättmarken. Ändå samma.
Det är en märkvärdig resa Richard Bishop bjuder in till. Den är lång, oväntad, spännande, behaglig. Som ett flygplan av strängar.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
