Sonic Youth är numera en tjugofemårig institution. Ett amerikanskt alternativrockband som via en snårig väg blivit väletablerade utan att nämnvärt kompromissa med sin konst. Som blivit så synliga, omtalade och ”viktiga” att folk tagit sig rätten att både älska och hata dem. Jag vet personer som förbehållslöst hyllar Sonic Youth och allt som de varit inblandade i, alltifrån de första, kantiga inspelningarna till det senaste avantgardistiska sidoprojektet. Andra, som nog egentligen mest skyr dissonans per se, tycker att newyorkgruppen är överskattad och brukar slänga ur sig felriktade kommentarer i stil med ”Sonic Youth har väl inte skrivit en enda bra låt?”. Jag har mött båda sidor och inte sällan hamnat i diskussioner med vänner och bekanta om och kring gruppens eventuella kvaliteter. ”Vad då bra låtar?”, brukar jag gasta, ”Det här är ju en stad som brinner, det här är ju en stad som brinner!”.
Jag tillhör nog de där snobbarna som tycker att i princip enbart ”EVOL”, ”Sister” och ”Daydream Nation” utgör gruppens mästerverk. En sargad, taggig men också urskön trippel som guidar en in i det amerikanska åttiotalet, från (bak)gatuplan och upp till större fenomen, såväl politiska som psykologiska. Även ”Goo” är lyckad, den skivan innehåller ju några av Kim Gordons största stunder. Nästföljande album, ”Dirty”, har några kraftfulla spår, men någonstans här är det något som gått förlorat. Jag hävdar i sten att det plötsligt inte låter trovärdigt längre, när Thurston Moore och Lee Ranaldo under kommande år försöker återskapa de magiska stämningar som förgyllde 1988 års ”Daydream Nation”. Nyckelordet här är ”försöker”, eftersom det är stor skillnad mellan att ”försöka” och att ”bara göra” eller ”bara vara”. Faktum är att redan på ”Goo” känns delar av deras karaktäristiska gitarrhantering lite tillgjord. Särskilt med nämnda trojka som bakgrund. Så personligen har jag haft svårt att ta till mig deras senaste alster, hur uppskrivna och hyllade de än har varit.
Jag driver ibland en egen liten tes. Den handlar om att musik är som bäst när den som skapar musiken inte riktigt vet vad han eller hon håller på med. När artisten ännu inte tvingats in i den roll som omgivningen kräver. Denna kreativa omedvetenhet är ett flyktigt tillstånd som är svårt att behålla någon längre tid. Den försvinner, ofta för evigt, så fort man blir medveten om den. Och omvänt: vetskapen om att man är bra kan vara förödande för kreativiteten. Andras förväntningar, egna förväntningar; i slutändan blir det för mycket hjärna och för lite hjärta eller mage. Oskuldens tid är förbi och det är omöjligt att återvända till det tidigare stadiet.
Jag är övertygad om att Sonic Youth visste vad de gjorde när de spelade in ”Daydream Nation”. I bookletens intervju berättar gruppmedlemmarna om hur de funderade kring det pretentiösa i att göra ett dubbel-album. Om hur de fick uppmuntrande ord från Henry Rollins när de avslöjade att de likt 70-talets symfonirockmonster tänkte göra långa, utdragna versioner av låtarna. Om hur de döpte tre av låtarna till ”Trilogy” samt använde fyra Led Zeppelin-liknande symboler för varje skivsida, som ironiska skämt. Intressant nog kommer det också fram att de under inspelningen var helt galna i Dinosaur Jr och tog tydlig inspiration från J Mascis. Men samtidigt kan det knappast ha funnits någon större kommersiell press på dem vid den här tiden. Det här var ju en period då Sonic Youth fortfarande betraktades som konstiga outsiders snarare än som en självklar del av etablissemanget.
Själva skivan, då? Ja, ”Daydream Nation” är inte lätt att beskriva. Möjligen är det lätt att falla in i någon flummig tolkning och tillskriva albumet egenskaper som det inte kan leva upp till. Mytologiseringen behöver man inte bidra till, det räcker med att lyssna. Jag minns första gången jag hörde skivan, jag kände genast hur vackert det lät med de falska gitarrerna. Undrar om det har gjorts någon skiva i pop- och rocksammanhang som innehållet så många falska ackord? Men gitarrerna på ”Daydream Nation” når också högre höjder än så. De väcker bilder hos mig som bara kan beskrivas med patetiska grepp. De gör svindlande piruetter, de rispar som knivar, blir till symboler för onämnbara mentala tillstånd, mellanlandar i gränslandet mellan desperation och hoppfullhet, river upp asfalten, raserar husväggarna, gräver i skiten, åkallar gudarna, you name it. De gör allt detta. Och nu är jag genast där själv och bränner fingrarna på det som inte går att ta på. Det här är ju en stad som brinner, det här är ju en stad som brinner!
Sånginsatserna är ganska jämnt fördelade mellan Thurston Moore, Kim Gordon och Lee Ranaldo. Thurston är i sitt esse, svänger sig ledigt mellan popkänsla i ”Teen Age Riot” och ett kraftfullare uttryck i ”The Wonder”. Kim sjunger underbart i ”The Sprawl” och ”Kissability”, Lees trumfkort är högexplosiva ”Eric´s Trip”. Men det är alldeles för lätt att glömma Steve Shelleys insatser på den här skivan. Det kan tyckas överdrivet att uppehålla sig vid produktionstekniska detaljer, men för mig kan en sådan sak som trummornas placering i ljudbilden vara helt avgörande. Steves trumspel är fullständigt integrerat i den övriga musiken. Det är som om gitarrer, bas och trummor hamrar fram låtarna unisont. Jag är övertygad om att en stor del av skivans flyhänthet har med detta att göra. Låtarna har flera partier, det är fullt av intron och outron och taktskiftningar. Men det är som att man inte hör dessa övergångar alls. Skivan saknar störande element, allt framförs som i ett ändlöst rus. Och då rör den sig ändå mellan skira, ödsliga gitarrlandskap och intensiv tvåtaktspunk.
Deluxe-utgåvan som nu kommit är uppdelad på två skivor: en med originalalbumet plus ett bonusspår, en med liveversioner av albumspåren samt fyra coverlåtar som bandet gjorde under denna tid. Förutom att man får en fin utgåva av ett klassiskt album - man riktigt känner värmen från ljuset i Gerhard Richters omslagsmålning - så skulle man kunna önska sig mer än så. Liveversionerna låter precis som, ja, liveversioner. Inte särskilt upphetsande eller upplysande i min bok. Coverlåtarna är en bra komplettering, men känns ändå mest som kuriosa. Enda ljuspunkten är den enda egentliga bonuslåten: en intim hemmainspelning av ”Eric´s Trip” som visar skelettet av låten och ger den ny skepnad. Åh, om det hade funnits mer material av liknande slag. Men det gör det sannolikt inte. Jag har dessutom lekmannamässigt jämfört ljudet på den här skivan med den tidigare utgåvan och funnit att det inte är så stor skillnad. Kanske att ljudbilden är aningen rundare och fylligare. Å andra sidan har inget förstörts i någon slags missriktad välvilja. Vissa skivor, till exempel en så komprimerad enhet som ”Daydream Nation”, kanske inte vinner så mycket på att remastras.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
