Uppmärksamheten kring altsaxofonisten Steve Lehman växer stadigt. Hemma i New York ger han ut skivor med bland annat egen grupp och trion Fieldwork. Och nu får även den svenska publiken möjlighet att höra honom live. Den 6 februari spelar han med Fieldwork (med Tyshawn Sorey på trummor och omtalade Vijay Iyer på piano) på Fasching i Stockholm.
Att sätta en etikett på Lehmans musik är inte helt enkelt. Han flörtar med 60-talets moderna jazz, med frijazz men även med fusionsjazz – men framför den ändå på ett sätt som gör det svårt att placera musiken i en annan tid än nu. Låtarna är täta, välspelade, välproducerade och inte minst välkomponerade.
Det finns klara likheter mellan Lehmans sätt att spela och i hur musiken låter. Det är rappt och ettrigt, har bra tempo, är drivande. Det korthuggna i Lehmans solon finns dock inte på samma sätt i låtarna som bygger på både snabba förändringar och kvarliggande teman.
Vid sidan av Lehman finns solisterna Jonathan Finlayson på trumpet och Chris Dingman på vibrafon. Dingman spelar lite för snyggt för min smak, Finlayson tycker jag försvinner lite i ljudbilden även om hans längre, torrare toner då och då tänder till. I sammanhanget bör även trumslagaren Tyshawn Sorey nämnas – han för skickligt musiken framåt med både spänst och känsla. Han sätter stor prägel på resultatet. På bas finns Drew Gress.
”On Meaning” är en bra skiva. Men helt begeistrad är jag inte. Det är något med soundet som får mig att backa tillbaka ett par steg. Exakt vad det är har jag svårt att peka på, möjligen är det lite för snyggt och välpolerat, framförallt när vibrafonen är med.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
