Det är ju ingen tvekan, att världen väntar på en ordentlig utgåva av Sven-Åke Johanssons musik, åtminstone i generöst urval. Ungefär som Peter Brötzmanns plattor återutges, till och med i vinyl. Att ingen med litet produktionspengar i fickan har kommit på detta? Ju mer jag lyssnar på alla dessa utspridda inspelningar, ju mer jag läser om den musikscen där Johansson var en av de viktiga aktörerna, desto starkare känner jag behovet. Här ligger just nu under radarn ett stycke sprängfylld musikhistoria.
En liten teaser bjuder Johansson själv på med fyra plattor i pappbox, tidiga verk inspelade mellan 1969 och 1973. Nu tycker jag ju inte det är så där värst tidigt. Med ”early works” i hans fall hade jag kunnat tänka mig mitten av 60-talet. Strunt samma.
Den oansenliga och vackra pappboxen, som ju är en johanssonsk blinkning till betydligt senare verk, rymmer en spelning med Moderne Norddeutsche Dorfmusik från Moderna Museet i Stockholm 1972; vidare med i stort sett samma grupp inspelningar från Mariental 1970; och så material med trion E.M.T. från 1973; och slutligen en av dessa ständiga överraskningar: en cd med fältinspelningar från 1969/70.
Moderne Nordeuropäische Dorfmusik var el-gitarristen Norbert Eisbrenner och cellisten Peter Dyck tillsammans med Johansson, då de gästade Moderna Museet i Stockholm i mars 1972.
Musiken sväller och svär. Johansson pumpar upp klangerna till långa vibrationer. Med så här långt perspektiv kan jag höra hur Norbert Eisbrenner nog lyssnat mer på tidens radikala rockmusik än fri jazz. Hans spel är distinkt, rytmiskt, sönderplockat. Och han påminner absolut inte om till exempel Derek Bailey eller Hans Reichel. Det är mer atonalt driv i det. Dycks cello är som en expressiv explosionsmotor. Johansson är hela tiden framme och pushar, väver ihop, driver musiken framåt. Då och då blir det tillfälle till kortare solistiska inpass. Jag njuter av precisionen hos honom. Och jag förvånas över Eisbrenners helt egensinniga spel. Och Dyck är en musiker som tar tag i instrumentet och rusar så fort han kan i musikens riktning.
Tillsammans skapade de tre en dynamik, som på ett sätt var typisk för tiden, men detta var inget "kaputtspielen", det var redan dekonstruerat och ihopplockat igen. Den här inspelningen lägger mycket till tidens uttryck. Det håller mer än väl än i dag och tål att höras vid sidan av formationer från tiden som kanske är större ikoner – i dag. Det egenartade är just det egenartade i denna musik; jag förvånas över allt som inte är tidsbundet men så personligt förvaltat att det ännu klingar med full kraft.
Johansson dyker upp med Eisbrenner också på inspelningarna från Mariental 1970. Tillsammans med synt-spelaren Conrad Schnitzler, en institution i den tyska elektroniska musiken, medlem i Tangerine Dream; det ger ju en intressant anknytning i den musik som Johansson och hans vänner sysslade med i Berlin runt 1970.
Att Schnitzlers musik är annorlunda än Johanssons friform är klart; men i gruppen skapar han ett pointillistiskt paradoxalt flöde. Små ljud knådas, kastas ut i rummet, de far och flyger, svävar och viner, litet i tidens avantgardesmak. Men efterklangerna spelar i denna musiksal i klostret i Mariental en viss roll.
Så hörs det också hur Eisbrenner trivs ihop med Schnitzler, de är två sidor av samma litet uppskurna, hackade, fragmentiserade men flödande spel. Klangbilden fulländas av att Johansson väljer att inte använda hela trumsetet utan håller sig till småinstrument, plåtar och annat. Tillsammans bygger de tre upp stora organiska former som litet i tidens anda ekar och upprepar och slingrar sig framåt. Ljudbilden i synten och en del av estetiken känns både avantgarde och i tiden.
Inte en klyscha används som inte töjs eller styckas, vänds och fördärvas. Det hörs som tre herrar som lyssnar på det nyaste i tiden och sträcker sig så långt utanför det bara går för att konstruera om och hitta bärbara bitar. Det gör de. Utan tvekan. Med Johanssons plåtskivor vinande i bakgrunden skapar trion något som mer liknar industrimusik än samtida impro. Och det finns många långa stunder, när Schnitzler rattar skiten ur synten pepprad från alla håll av plåt och gitarr. Det är också märkligt hur Eisbrenner medvetet använder rundgångar i sin dialog med Johanssons svävande vibrationer.
På alla sätt är inspelningarna från Mariental ett stycke ohörd musik, som jag inser att jag alltid längtat efter.
Så vitt jag vet är det första gången Sven-Åke Johanssons trio E.M.T. blir tillgänglig i nutid. De gav ut en LP på Johanssons egen etikett 1974, Canadian Cup of Coffee. Alfred Harth spelade sax, Nicole van den Plas piano och Johansson slagverk. Här är de inspelade i Hamburg 1973.
Här hör vi en av de orättvist bortglömda pionjärerna inom europeisk friform. Belgiska Nicole van den Plas är numera verksam som konstnär, vad jag vet. Men på 70-talet spelade hon gnistrande rytmiska långa linjer på sitt piano. Redan i början hör vi en fantastisk duo med Johansson, som mynnar ut i ett komplicerat växelspel i rytmer och klanger.
Det är ett kraftfullt pianospel som ställer sig bredvid Johanssons slagverk. Det är fullt spel från början till slut. Inte en tillfällighet, för han har ju genom åren gjort några av sina mest halsbrytande insatser tillsammans med olika pianister, Bobo Stensson, Per Henrik Wallin, Alexander von Schlippenbach. Van den Plas står sig mer än väl i jämförelse med dem. Jag tror hennes flödande spel, rytmiska variationer och kast mellan klanger i kombination med lyrisk puls passade honom utmärkt.
Harth spelar litet annorlunda, mer dansant, nynnande, och när hans musik tätnar liknar det rätt mycket tidens mer hypnotiska frijazz. Ett slags yster drakflygning över ängarna. Van den Plas lockar ner honom på marken med gnistrande arpeggion, som gömmer en melodi, som hon snart splittrar i tusen stjärnor.
Var och en av dem passar hon till Johansson, som låter dem skutta runt i slagverket. Han firar triumfer med sitt cymbalspel, som ivrigt gifter sig med pianospelet.
Mot slutet av konserten intonerar van den Plas en dansant musik som låter som Sydafrika för mig, hon bryter den i bitar med hjälp av Johansson. Men Harth nynnar vidare. Samtidigt som piano och slagverk långsamt tätnar med ett mäktigt slagverkssolo på vägen (hör bara vad han kan, Johansson!) tills de enas om en final i lo fi så spänd att den riskerar att explodera.
Spänstigare musik mer fylld av spellust och glimrande individuella insatser i kombination med enastående gruppdynamik är det svårt att finna. Den går att jämföra med vilken samtida grupp som helst.
Det är tre mycket olika cd jag beskrivit hittills, vilket säger del om vidden av Sven-Åke Johanssons konstnärskap.
Och om vi ska beröra det udda, som det ju finns mycket av, då har fältinspelningarna en egen plats. Ett par stycken är en kollektiv orkester i tidens kollektiva anda från Mariental. Mycket intressant med denna avantgardemusik i offentliga rum. Men de andra spåren är utanför vanligheten i tiden: inspelningar om natten på spårvagn i Göteborg, en promenad genom byn Mariental för att hämta mjölk och en vandring genom Volkswagen Werke i Wolfsburg. Jag måste gnugga mig i öronen och kolla tidpunkten en gång till: jodå, de är från 1969 och 1970.
Med ens är vi inne på ett helt annat spår. Vid ett annat tillfälle skulle jag kunna skriva några sidor om denna konkreta, kvasidokumentära sida av Sven-Åke Johanssons konstnärskap, där musiken vrids ett kvarts varv mot ljudet, det elementära, det funna, det enkla. Ja, det som fått honom att välja en enkel wellpappsbox till skivorna; ett av hans många ljudbärande material, men det är ju en annan och mycket lång historia.
Jag lovar, det här är en musik som går utöver det mesta. Fylld av fynd, som låg långt framme i sin tid. Men också av en musik, som var unik i sin tid på grund av kvaliteten och fortfarande har kvar sin energi.
Jag lovar er också en rad musikaliska ögonblick, där Sven-Åke Johanssons slagverk firar frihetliga triumfer tillsammans med Nicole van den Plas, Norbert Eisbrenner och de andra. Det här är musik som var ett flöde, som inte gick att kapitalisera, för att apostrofera kapellmästaren själv vid denna tid, det är en musik som inte sneglar åt sidorna och bara lyssnar på sig själv. Tala om kompromisslöst konstnärskap, så här låter det.
Nygammalt 2015
