Med ”Action Jazz” fortsätter den norsk-svenska trion The Thing – Mats Gustafsson, Paal Nilssen-Love och Ingebrigt Håker Flaten – att utveckla sin blandning av frijazz och garagerock. Byxor fladdrar och hjärtan klappar av energiska virvelvindar som fyller upp varje skrymsle.
Jämfört med cd:n ”Garage” med covers på låtar av White Stripes, Yeah Yeah Yeahs och Sonics får ändå garagerocken stå tillbaka något på ”Action Jazz”. I alla fall om man talar låtar, talar man däremot attityd och sound kvarstår den med all tydlighet. Rockigast blir det på de hårdföra två-minuters-versionerna av Cato Salsas ”Sounds like a Sandwich” och Lighting Bolts ”Ride the Sky”. Melodiska figurer dras fram i svettigt tempo och i det mäktiga drivet märks att trion verkligen gillar att spela garagerock. Och de gör det väldigt bra!
Med inslagen av garagerock har The Thing tagit frijazzen till nya nivåer. Vad som fascinerar är att den hårda, kraftfulla och skitiga ljudbilden finns kvar även när musiken lutar mer åt det frijazziga. Exempelvis på de två mer ”traditionella” frijazzlåtarna som The Thing formar tillsammans, ”Better Living…” och ”…Through BBQ”. Mats Gustafssons saxofoner brölar, skriker och gråter, han liksom pressar fram tonerna ur instrumenten. Musiken snurrar runt, gräver sig ner och stöts fram. Ingebrigt Håker Flaten spelar stundtals oerhört snabbt på basen men lyckas ändå behålla sin mjuka, runda ton. Paal Nilssen-Love, ja vad säger man? Oerhört tungt smattrar trumspelet fram med ett betydligt dovare sound än vad man är van vid.
Att trion känner varandra efter flera år tillsammans hör man inte minst på Yosuke Yamashitas ”Chiasma”. Fjäderlätta passager av unisona figurer ramar in fritt rinnade frijazz.
Det finns även utrymme för det melodiska och lugna. De gör en vacker version av Ornette Colemans ”Broken Shadow”, en frisläppt version av Lars Gullins ”Danny’s Dream” där Mats Gustafsson länge ligger kvar på det melodiska temat innan det rider ut i ett trevande myller.
På Mats Gustafssons ”Strayhorn” glider min tanke åt Peter Brötzmanns brutalt vackra soloversion av Ornette Colemans ”Lonely Woman”. ”Strayhorn” är inte lika brutal men den genomsyras på samma sätt av stor kärlek. Att Håker Flaten spelar unisont med Gustafssons mjuka sax förstärker dessutom den harmoniska känslan. Nilssen-Love å sin sida skrapar och rasslar fram ljuden i bakgrunden, möjligtvis kan det tolkas som det oförutsägbara och oväntade, en krydda till kärleken.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
