Frijazztrion The Thing har kopplat grepp på jazzen. Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love har ju tidigare använt all den energi som laddats under jazzens frigörelseperioder till att sluka andra musikformer, inte minst mycket rock. Vem minns inte hur de tog sig an "54 Nude Honeys!"? Det var kraftpiller utan like, och sannolikt bidrog det till att skaffa en mycket bred och stor publik till trion. Det hördes som om de visserligen spelade frijazz, men ändå inte var riktigt färdiga med rockmusikens energi. De grävde och grävde, lärde sig dess dynamik, utspel, ja, också gester. Förutsättningen för att det alls skulle funka var förstås de sammanlagda virtuosa krafterna.
På det här albumet, som lånat titel efter en nostalgisk blick bakåt på gamla vinylers tekniska beskrivningar, mono är för länge sedan obsolet, men var kanske en billigare version av den skiva man så hett åtrådde och därför fick det duga. Det ger också något av den klangliga koncentration, som fanns i äldre jazz. Det är också riktig mono med all dess kraft - och, för all del, nostalgi.
Alltnog, nu har de funnit för gott att dyka ner i och göra upp med den tradition de står på.
Det genomsyrar allt. Och bara öppningen på skivan är värd en essä. Gustafsson spelar ett G – berättade han själv, då jag undrade – som upprepas om och om igen. Den tonen innehåller kärnan till ett helt konstnärskap, det är en programförklaring, där både Albert Ayler, Frank Wright och Frippe Nordström ryms. Det lilla vibratot, den kraftiga tonen, det litet fransiga som snart träder fram.
Det märkliga är hur Gustafsson dukar upp en ton som liknar en bönesjal, där finns Nordströms trosvisshet och hopp, där finns en uppsjö av religiösa naiva övertygelser, hymner, psalmer, böner. Någonstans i bottensumpen hörs George Lewis spela solo – klarinettisten alltså. Och detta av en icke troende rätt så rationell musiker, fjärran från både bönemöten och glödande framtidstro.
Så, vad betyder dessa upprepade toner, som hörs som Elie Himlafärd på saxofon. Jag kan inte finna annat än att med de här långa upprepade saxofontonerna sopar Gustafsson en stig rakt in i de jazzens kärnområden, dit kanske inte så många nått.
Det är en sinnlighetens lov. Där andra fastnat för liderligheten eller våldsamheten eller knarket, där har Gustafsson hittat in i en värld som det tagit honom lång tid att utforska. På resan har han stannat för explosionen hos annan musik, men med det här albumet dyker de alla tre djupare än som var möjligt tidigare.
Det handlar om jazz. Att tränga förbi föreställningar om den och göra den till sin. Där är de nu ute och rotar, The Thing. Ingen tillfällighet att också Sonny Rollins ”Alfie´s Theme” är med. Och Gustafsson klarar det elegant genom att liksom Carl Fredrik Reuterswärd i sina porträtt parafrasera men inte kopiera förlagan.
Tonen är som tjock plåt, han spelar inte Rollins, men han bygger toner som fortsätter Rollins linje.
Den efterföljande brudmarschen är också jazz, nämligen då jazzen kalasade på diverse folkmusik. Här slickar de i sig de molltonade linjerna med en vällust som även den vittnar om hur de lyckliga tumlat in i det innersta i jazzen.
Den här recensionen har varit orättvis. Detta spel hade aldrig varit möjligt utan en trio som mer liknar en kropp än tre solister. Men det är de. Så rytmiskt distinkt som basen vandrar, rycker och sliter, så melodiskt perfekt som trummorna blandar sig i spelet, så byggs det nya jazzinstrument som kallas The Thing ihop.
Alla skruvar är på plats i detta album.
Nygammalt 2015
