Thurston Moore från Sonic Youth har gjort sig känd för sitt kärleksfulla brutala förhållande till gitarren. Malande riff, rundgångar, dånande distortion. Allt packas samman till en obeveklig massa. Men Moore är inte så enkel att tas med egentligen. Hos honom finns en stark överlämnad historia från den amerikanske outsiderns värld. Sida vid sida i hans hall of fame står säkert Harry Bertoia och Allen Ginsberg. Det är de udda kråksprången, som fört den speciella amerikanska kulturen framåt. Det vore i dessa dagar då Carolyn Cassady är aktuell med sina minnen från beattiden mer vitalt att lyfta fram gestalter som Moore. Här lever traditionen. Hans hållning är regellösheten. Men hans värld är lika mycket ljudens som texternas; kanske mer än något slags udda praxis i livet.
Hos gestalter som Thurston Moore lever den radikala, normsprängande romantiska inställning, som började jäsa redan för tvåhundra år sedan. Det är för mig något intressantare än detaljer om hur Cassady, Kerouac och Ginsberg egentligen var. Deras betydelse var omvälvande, normer ställdes på huvudet, och jag är övertygad om att den lilla tuva de åstadkom välte månget patriarkalt lass; och alltså också gav grund för Thurston Moores uttalade feminism och hans uppskattning av de många riot-girrl-banden! Inte oviktigt i detta sammanhang. Särskilt som måhända en del patriarkala teknikromantismer dröjer kvar i både soundart och noise. Samtidigt är det just här som Thurston Moore vill stå. Gång på gång har jag lyssnat på hur han spränger ljudvallen. Hans beundran för Merzbow är lika stor som för den milde Rolf Julius. Det är i det spannet hans musik får sin kraft, och sin klang får den av allt annat – rock, livet, böcker.
På “Sensitive Lethals” tre satser ger Thurston Moore gitarren ordentligt med spö. Han låter klanger växa, skära sig, bölja. Rundgångar och dissonanser skärenom luften. Men så finns ju där också ett stort mått ömsinthet. Han stannar av, lyssnar. Väl medveten om att han rör sig i de yttersta gränser, där många självberusade genier passerade sina egna gränser med fatala följder. Moore är ingen beundrare av slikt, även om den konst som skapades på detta sätt ingjuter honom mod. Detta är möjligt! Själva albumet är mycket typiskt för Moore. Med självironi intar han en vanlig attackerande, självupptagen pose framför högtalarna, medan små barn i förgrunden håller händerna för öronen. Slår vi upp albumet ser vi en grynig hjältebild av gitarristen Moore. Och vänder vi ser vi en halvt frånvarande Johnny Winter invid albumets undertitel: lethal. Det är en kort bilddikt av samma pregnans som de tre delarna av soloskivan. Och hans lilla dikt, som ekar av beat och Ginsberg är egentligen helt förtjusande:
*whisper
why don´t you come over to my
house babe and help me
alphabeticize my noise tapes.
there´s only one we´ll really play
ant that´s the haters/merzbow
banned production cassette.
it is thee quintessential.
and then basement jag and then
wine and then marijuana and
then
the continous heaven.
blessed are the noise musicians
for they shall go down in
history.
way.way.down*
Oefterhärmligt, men några har försökt. En talspråklig text av den som till mästerskap behärskar sitt språk. Allt annat låter som yta invid detta. Försök inte ta efter det. Men lyssna gärna på denna romantiske avantgardist, då han drömmer sig bort vid gitarren, medan han sorterar sin skivsamling.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
