Efter åtta år är Trapist tillbaka med nytt album. Med skivorna Highway my friend (Hatology, 2002) och Ballroom (Thrill Jockey, 2004) utvecklade de en mycket säregen musik där pop/rocklåtar monterades ner tills bara skeletten fanns kvar. Resultatet blev en form av utdragna tillstånd utan vare sig starter eller slut, skapade i mellanrummet mellan pop/rock och improvisationsmusik.
När nu gitarristen Martin Siewert, trumslagaren Martin Brandlmayr och basisten Joe Williamson möts på nytt känns en del igen. De fyra låtarna, som i tid varierar mellan fem och 14 minuter, är fortfarande både flyktiga och utdragna och markerar tillstånd snarare än greppbara melodiska mönster. Den märkliga och mycket tilltalande blandningen av konkreta och tydliga klanger och ett diffust helhetsintryck finns kvar. Men elementet av rock är mer uppenbart, framförallt i jämförelse med Highway my friend. Martin Siewerts gitarr, oavsett om han spelar rena ackord eller får fram längsgående rundgång, talar ett tydligt rockspråk. Inte minst i ”The Gun That’s Hanging on the Kitchen Wall”, där Martin Brandlmayr fyller i med sitt mycket karaktäristiska trumspel: snärtigt, torrt och exakt, är rockkänslan mycket närvarande. Men det är mer en känsla än regelrätt form. Verser och refränger existerar inte.
Dronen på ”The Spoke and the Horse” är fyllig, stråkar cymbaler och kontrabas fyller ljudrummet och Siewert formar kontrollerad rundgång. Och i ”Pisa” är det elektroniska oväsendet framträdande. Även om det finns ett sammanhållande sound är skivan därmed ganska varierad. Den rekommenderas varmt!
Nygammalt 2015
